Det handlar om barn!

Det handlar om barn. Nu senast ett barn, en nioåring, som hamnat i blickfånget och på en mobilfilm från ett smutsigt perronggolv på en tågstation. Med en väktares hand över sin mun.
Ett trasigt barn, det utgår vi ifrån. Som flytt, som förlorat kontakten med sina föräldrar, som för länge sedan slutat lita på att vuxenvärlden kan garantera hans trygghet – om han någonsin upplevt det vi definierar som trygghet.
Ett argt, frustrerat och trasigt barn.IMG_3665

Och det är så svårt. Det som är självklart är så oändligt svårt. För barn lever inte alltid upp till normen för hur barn ska vara.
Att möta barn som barn är så svårt – men det är fullständigt omöjligt att möta dem på något annat sätt.

Det. finns. inga. alternativ.

Varje dag i skolan ser jag barn i ögonen som ännu inte bestämt sig för om de ska lita på mig. Lita på att jag, på riktigt, vill deras bästa. Varje dag i skolan möter jag arga, frustrerade och ibland trasiga barn som försöker navigera i en värld av normer och förväntningar som de inte förstår meningen med, eller i alla fall inte /ännu/ har förmågan att leva upp till. Och det har ingen som helst betydelse om de här barnen är födda i Hylte eller Homs, om deras föräldrar vuxit upp i Mölnlycke eller Mogadishu. Tveksamheten till tilliten är densamma.
-Sluta! händer det att jag utbrister, fast jag vet att det långsiktigt inte hjälper ett smack. För det är svårt att bryta mönster. Det tar tid, och förändringen måste komma inifrån för att bli hållbar på riktig.
Har du till exempel provat att sluta röka? Från en cigarett till en annan? Eller har du provat att bara sätta dig på en annan plats på bussen? Eller sluta ta hissen istället för trapporna. Sluta! Du VET ju att det är bättre med trapporna. SLUTA!

Det är så grymt svårt!
För barn blir elaka. De slåss, de häver ur sig kränkningar och hot. De skadar och skrämmer andra barn. De lär sig att mästerligt manipulera och spela ut vuxna. Och det är grymt svårt för oss att hantera.
-Sluta! Sluta! SLUTA! skriker vi tillslut och slår näven i bordet eller huvudet i perrong-golvet. Vi tänker att han borde ju fatta. Han KAN ju bete sig, men han VILL ju inte.

Det gör ont. När barn inte beter sig som vi tycker att barn borde. När tilliten till vuxenvärlden för länge sen ersatts av en överlevnadsinstinkt som är starkare än tilltron till den egna förmågan att leka, lära, utvecklas och tycka om. Sig själv och andra.

IMG_3679Men om inte jag är vuxen i mötet med barnet. Om inte du är det. Om vi tillåter oss att bli provocerade och förbannade och slå huvudet i perrong-golvet. Vad blir vi då? Och vad blir barnet? I bästa (?) fall en undfallande, lydig och rädd liten människa som begraver sin tillit och självkänsla djupt under betongen. Som inte bråkar och stör och bryter mot min och din sanning om hur ett barn ska vara.
I sämsta fall en kopia av mig. Och dig.

 

Pröva den här tanken: barn vill men kan inte.
Om jag låter detta vara mitt grundantagande blir det lite lite lättare att välja hur jag ska agera.
Det är nämligen mitt jobb som vuxen att hjälpa barnet att få öva på det han inte kan. Och ditt jobb. För barnen är skolans ansvar. Och föräldrarnas. Men också väktarnas, busschaufförernas, politikernas, grannarnas och fotbollstränarnas ansvar.

För om inte du och jag är vuxna och möter barnet, i varje situation, som just vuxna – vad är vi då? Vi upphör att vara vuxna, och för mig är definitionen vuxen mycket nära besläktad med definitionen människa.
Så om jag inte är vuxen i varje möte med ett barn
-då är jag bara en liten lort.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s