Det duger inte

Jag skrev en text här på bloggen som värkt i mig ganska länge. Den var personlig men pekade på en erfarenhet jag tyvärr tror att många i skolvärlden delar med mig. Jag behövde låta min erfarenhet bli ett perspektiv också för andra att se, och jag visste att texten skulle kunna bli uppmärksammad av just det skälet. Så det var inte utan vånda jag publicerade den.

Ett par dagar senare skrev Markus Uvell en ledare i Göteborgsposten med titeln ”kritiken mot friskolorna drivs av avundsjuka”. När texten började delas på Twitter fyllde Uvell på med åsikten att det främst är kommunala rektorer och lärare som i sin avundsjuka på friskolor och rädsla för konkurrens vill slippa dem. Jag tyckte att mina erfarenheter som rektor inom just friskolan kunde vara ett bidrag till en mer nyanserad bild av varifrån kritiken mot marknadiseringen kommer, och la den som en länk i ett svar till Uvell.

Hans reaktion kom snabbt. Först konstaterade han att när jag nu när ett sådant brinnande hat mot friskolor så var det ju bra att jag slutade jobba för en. Sedan fyllde han på med ”Det är mycket tydligt av din text att du av ideologiska skäl hatar friskolor.”

Jag blev förstås arg. Jag hatar inte friskolor, och jag vill inte bli behängd med åsikter och känslor jag faktiskt inte har. Det var väldigt många andra som också blev arga, och kom till mitt försvar. Men det som både jag och, tror jag, de flesta andra egentligen blev mest arga över är att argumentationen från dem som allra kraftfullast försvarar dagens skolmarknadssystem nästan alltid ser ut så här.

Är du kritisk mot att svensk grundskoleutbildning kan ägas av utländska riskkapitalister?
Du hatar friskolor.
Ifrågasätter du om nuvarande skolpengssystem är den bästa finansieringsmodellen när antalet driftsformer inom skolan är många och kommunerna (det offentliga) har ett större ansvar för helheten än de privata aktörerna?
Du hatar friskolor.
Undrar du om aktiebolagslagen och skollagen verkligen är kompatibla, eller om kravet på tillväxt i ett börsbolag faktiskt trumfar skollagen i skolpraktiken där ute, där dina och mina barn ska få sin utbildning?
Du hatar friskolor.
Är du orolig över att betygsinflationen förvärras i nuvarande skolsystem, så att faktiska kunskaper snart inte betyder någonting?
Du hatar friskolor.
Undrar du om kösystem verkligen är den bästa lösningen på likvärdig skola för alla?
Du hatar friskolor. Du vill att tusentals barn ska kastas ut ur sina nuvarande skolor. Du hatar valfrihet, du hatar antagligen barn och du hatar definitivt föräldrar som bara vill det allra bästa för sina barn.

Ni förstår. Jag överdriver förstås, men tyvärr inte särskilt mycket. För det är så här retoriken väldigt ofta ser ut. Det är så här en del debattörer stänger alla vägar till att faktiskt prata om systemet. Om det som, utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, inte fungerar i systemet.

Det gör mig rasande. Jag kan ta att en lobbyist hävdar att jag hatar friskolor, för det är ju inte sant och det vet de som känner mig, läser vad jag skriver eller hör vad jag säger. Men jag vägrar att acceptera det som ett giltigt argument i en diskussion om skolsystemet. För dess avsikt är att stänga debatten.
Att omöjliggöra samtal som kräver att båda parter är pålästa och insatta i den mängd fakta (vetenskap och beprövad erfarenhet) som nu finns att tillgå i frågan om det svenska skolsystemets styrning, finansiering och – viktigast – effekter för de generationer som ska utbildas inom ramarna för det här systemet.

Det sker så konsekvent och så ofta av tongivande debattörer och lobbyister att det är svårt att tänka att det bara är ett ”olycksfall i arbetet” eller ett förfluget ord som råkar slinka med i argumentationen. Det liknar snarare en strategi och en härskarteknik.
Och den må ha fungerat tidigare. För när argumenten tar slut (för att man är för dåligt påläst eller för att de fakta som bevisar motsatsen är överväldigande tydliga) är det lockande att tysta samtalet med påståenden som detta.
”Du hatar friskolor”.
”Nej, det gör jag inte alls.”
”Jo, det gör du. Allt du säger är för att du hatar friskolor.

Det är enormt svårt att förstå alla aspekter av vårt svenska skolsystem och på vilket sätt själva systemet bidrar till de problem vi har i svensk skola idag. Vad är orsak-verkan och vad är det inte? Med vilket tidsperspektiv ska vi förstå konsekvenser och resultat? Vem har rätt och vem har fel? Vem går vems ärenden, är det ideologi eller pengar som snackar?
Det är inte rimligt att kräva att folk i största allmänhet ska sätta sig in i allt detta. Det är knappt rimligt att kräva att människorna som jobbar i systemet ska kunna göra det (ändå är det allt fler som faktiskt gör just det!). Det måste få vara okej att bara se och förhålla sig till sitt lilla kugghjul i det stora maskineriet skolan. Det måste vara okej att som förälder bara vara mån om att ens egna barn ska få en så bra skolgång som möjligt. Det måste självklart också vara okej att oroa sig över att den lukrativa affärsidén ifrågasätts. Så debatten kommer att fortsätta. Ledare och inspel i media kommer att vara förenklade skrap på ytan, för att locka väljare, för att få igenkännande nickar och lättförtjänta röster.
Från alla parter och alla sidor i diskussionen.

Men den politiker, lobbyist eller debattör som tror att strategin för att vinna debatten är att stänga samtalet med ett slagkraftigt ”du hatar friskolor” behöver nu göra sin läxa. Allt fler vanliga skolmänniskor; lärare, rektorer och lokalpolitiker, är extremt pålästa och insatta. De läser statliga utredningar, kommunala budgetar och forskningsrapporter, och de kommer, garanterat, att kräva att också lobbyisten gör sin läxa. Bokstavligen.
För det här är så smärtsamt viktigt för alla oss som vigt våra (yrkes)liv åt skolan. Det är så viktigt för de barn och unga som i ansvarig frihet ska växa upp och ta aktiv del av ett demokratiskt samhälle.
Det duger inte att att tramsa bort med påhittade ytargument. Eller tysta med förklenande påhopp.
Min förra text, den som enligt lobbyisten avslöjade mitt ”brinnande hat” för friskolor, slutade så här:

Det handlar om att återerövra ett nationellt moraliskt syfte med skolan och återuppbygga ett system som sätter alla elevers rätt till bra förutsättningar för lärande i första rummet.
Och du som har makten idag måste fundera på vad det är som står i vägen för din förmåga att göra ett bra jobb
.

Ska vi säga så?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s