I vår pågående process (skolan är och kommer alltid att vara i förändring) finns ett antal vägskäl, balansakter, som kommer att kräva av oss att vi tar medvetna beslut om vilken väg vi ska gå. Jag kommer att ägna några blogginlägg åt att diskutera denna balansakt.
Jag återkommer till att vilja utmana de ”sanningar” som våra yrkesbegrepp inom skolan innehåller och reproducerar. Låt oss fundera lite kring skolans uppdrag. För mig är det lärandet som måste vara i fokus. Uppdraget för varje lärare och för skolan som hel organisation måste vara att varje elev lär sig, etablerar ett lärande. Undervisning är en metod för att iscensätta och moderera och stimulera lärandet, i sin bästa form fullständigt oslagbar, rent magisk, i sin sämsta form snarare kontraproduktiv. Det kan aldrig vara undervisningen i sig som är själva syftet med skolan.
Trots det så pratar vi väldigt mycket om undervisningstid i skolan. Ofta kopplat till diskussioner om arbetstiden som helhet. Vi gör skillnad på den tid en lärare tillbringar med eleverna och den tid en lärare ägnar sig åt för- och efterarbete samt reflektion och förkovran inom undervisningsämnet – sitt eget lärande. Jag sparar ett mer ingående resonemang kring arbetstidens innehåll och fördelning till ett annat inlägg, men låt mig få utmana dig i tanken:
Vad händer om vi byter ut begreppet ”undervisningstid” mot ”läruppdrag”? Om jag som rektor ger dig och dina kollegor ett läruppdrag, kopplat till en grupp elever. Det finns ett antal logistiska ramar, och ett tydligt mål beskrivet i styrdokumenten. Men experterna på skolämnenas kunskapskrav, förmågorna och de berörda eleverna är ju du och dina kollegor, så… lös uppdraget. Iscensätt lärande, följ upp, stäm av, utvärdera och förändra när det behövs!
När svensk skola byggdes fanns det en logik i att magistern eller fröken efter avslutad undervisning gick trappan upp till skolhusets övervåning där hen hade sin lärarbostad för att bläddra i sina uppslagsverk eller rätta elevernas skrivningar. Idag ser våra kommunikationsmönster annorlunda ut. Läroplansuppdraget är ett annat. Samhället är ett annat. Eleverna är annorlunda.
Men lärarlogiken är densamma,
och jag vill påstå att den helt enkelt inte fungerar längre.
För att klara läroplansuppdraget är det nödvändigt att lärare med olika ämneskompetens samarbetar. Om undervisningen, om uppföljningen, om att utmana och utveckla de gemensamma elevernas förmågor – om LÄRANDET! Väldigt många lärare gör redan detta. Spontant och på eget initiativ eller underbyggt av skolledare som krattat i manegen för samarbetet genom schematekniska lösningar.
Jag vill ta detta ett steg längre. Och jag är väl medveten om att det finns en paradox i mitt resonemang. När jag hävdar att våra kommunikationsmönster ser helt annorlunda ut nu, med de möjligheter som digitala verktyg och sociala medier ger, så betyder det ju också att människor egentligen inte alls behöver vara på samma plats för att kunna samarbeta. Men för att få till den där revolutionen inifrån som jag eftersträvar, för att säkra att en hel skola förflyttar sig i takt med sig själv, för att skapa förutsättningar för alla berörda att delta i den här förflyttningen, vill jag säkra att du och dina kollegor, samtliga kollegor, har tid på arbetsplatsen att samplantera, samundervisa, samarbeta, samlära.
Jag tror på allvar att läraruppdraget blir mindre stressigt och pressat om lärare tillbringar mer tid på jobbet! Tillsammans!
En sidoeffekt av att prata om lärares uppdrag som ett läruppdrag mer än ett undervisningsuppdrag, är också en ingång till det som handlar om lärares lärande. Detta får nästa balansakt handla om!
ingelanetz 
Ett tänkvärt tyckande. Kanske lärarfacken har en del att invända mot idéen om att lärarna skall ”tillbringa mer tid på arbetsplatsen”. Har inte några rektorer i Södertälje på försök infört 40-timmarsvecka? Hur har det gått? Är det utvärderat? Blev det mer tid ”tillsammans”? Men som sagt är det ett tänkvärt inlägg. Jag kommer att tänka på Andy Hargreaves ”Läraren io det postmoderna samhället”, Han gör där en bra genomgång av vad forskningen (en del forskare) visat rörande den problematik skolan nu står inför. Det handlar mycket om övergångar mellan förmodern tid, medern tid och postmodern tid. Att vi inte är i takt med tiden och att vissa söker lösningar genom att söka sig tillbaka (mer centralism, ordning och reda) andra söker mer av det småskaliga (varje skola är sin egen hela värld där alla, något nostalgiskt sammarbetar och utvecklas tillsammans) ytterligare andra söker sig framåt – men mot vad? Han hänvisar bl a till Raynold och Parker som säger att ”Även om vi vet hur effektiva skolor ser ut, vet vi inte hur man ska skapa dem”. Vidare menar han att tron på generaliserade och vetenskaspligt bevisade principer för effektivitet i skolan har börjat ge vika för en tro på mer kontinuerliga och kontextuellt flexibla processer när det gäller skolans utveckling. Och något han pratar varmt om är ”Den rörliga mosaiken” – att närmare gå in på vad denna mosaik innebär är att dra dettainlägg lite för långt. Men det hanlar bl a om oklara gränser, överlappande kategorier och medlemskap, flexibilitet, dynamik och respons: Googla och läs mer!