Balansakt 4: Veta eller inte veta

I vår pågående process (skolan är och kommer alltid att vara i förändring) finns ett antal vägskäl, balansakter, som kommer att kräva av oss att vi tar medvetna beslut om vilken väg vi ska gå. Jag kommer att ägna några blogginlägg åt att diskutera denna balansakt.

En svår men helt nödvändig balansakt i skolan är att hantera det mer och mer påtagliga faktum att vi å ena sidan anser oss veta exakt vad våra elever behöver lära sig, och å andra sidan inte har den blekaste aning om vilka kunskaper, förmågor och kompetenser framtiden kommer att kräva av våra unga. Ett sätt att förhålla sig till detta är att fundera över lärarens roll i klassrummet.
Svensk skola är byggd på en hierarkisk idé som genomsyrade hela samhällsbyggandet, inte bara i vår kultur.
Den på toppen kan och vet, och de därunder blir tilldelade kunskap i den utsträckning det passar toppen.

Kunskap är makt

Trots att samhället genomgått monumentala strukturella förändringar så finns den hierarkiska idén kvar i hur vi av tradition organiserar skolan. Lärarens auktoritet bygger på att hen kan och vet mer än eleverna. Hela idén om undervisning bygger på just detta; en ensam makthavare väljer när, hur och på vilket sätt ett stoff ska presenteras för en grupp elever. Och maktbalansen upprätthålls genom att läraren har tillgång till fler, större och djupare kunskaper. Om allt. IMG_2839
Låt mig få fastställa en sak: Lärare kan inte skaffa sig auktoritet i klassrummet genom att kunna och veta mest. Den tiden är förbi. Kommer aldrig tillbaka.

Kunskap är fortfarande makt, men fördelningen ser annorlunda ut.

Så om vi ska lämna tanken om kunskapsauktoriteten – hur behåller vi ledarskapet i klassrummet?
För självklart behövs det. Ledarskapet är viktigare än någonsin!
Svaret är: legitimitet.

Lärare måste skapa sig en legitimitet genom att vara den som iscensätter och understödjer lärandet i klassrummet! Genom att vara den som ger förutsättningarna, krattar i manegen och hela tiden uppmärksammar och pekar på det lärande som sker!  Men som också själv är lärande. Som vågar erkänna att vi inte längre kan och vet allt, och som vågar bjuda in sina elever till en gemensam upptäcktsfärd i lärande.
I den sortens ledarskap är den pedagogiska kompetensen överlägsen, där är lärarens nya roll. Bara på detta sätt kan vi skapa en flexibilitet och öppenhet i våra skolor som gör det möjligt att möta en framtid vi inte vet något om.

Vi har så många elever i våra skolor som behöver vuxna lärande förebilder. Hur många stängda dörrar till framtiden ser den unga människa framför sig, som inte definierar sig själv som lärande, som inte ser sig som en person som kan lära, varken nu eller senare i livet? Om skolan ska ta sitt kompensatoriska uppdrag på verkligt allvar är jag övertygad om att vi som befinner oss i klassrummen måste vara lärande förebilder. Så skaffar vi oss den legitimitet som gör det möjligt att bygga relationer som i sin tur kan leda till att elever vågar och vill låta sig bli utmanade, vågar blir lärande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s