Lågaffektivt bemötande – räkna till tio

Den senaste pinjatan i svensk skoldebatt, den som alla slår, om inte besinningslöst så i alla fall ganska nyanslöst, på från olika håll, är lågaffektivt bemötande. Det mesta som går och behöver sägas är förstås redan sagt, med varierande genomslag, men jag blir så beklämd av hur frågan just nu rinner ut som skitigt slaskvatten över alla samtal som rör ”trygghet och studiero”, ”ordning och reda” eller bara ”lärare och elev”, så jag måste få säga några saker.

Ett.
Om en debattör i sin argumentation har artonåriga gymnasieelever i tanken när hen hissar eller dissar lågaffektivt bemötande, och den andre har åttaåringar på lågstadiet i tanken när hen hissar eller dissar lågaffektivt bemötande – då kan till och med en björn med en mycket liten hjärna förstå att det inte är samma typ av situationer de tänker på. Eller konsekvenser av det ena eller andra bemötandet.

Två.
Om metoden lågaffektivt bemötande är framtagen och beforskad i sammanhang som berör svåra beteendeproblem hos enskilda individer och presenteras (eller ifrågasätts) som en allsmäktig metod för pedagogisk personal i alla undervisningssammanhang, är det rätt troligt att varken den som högljutt hissar eller den som lika högljutt dissar har förstått själva grejen fullt ut.

Tre.
Om det är så att skolledare och skolhuvudmän beordrar samtlig pedagogisk personal i t ex en kommun att alltid använda lågaffektivt bemötande, utan att placera metoden i ett sammanhang som ger den enskilde läraren/pedagogen egenmakt att välja agerande utifrån kompetens, situation och erfarenhet, så är det illa.
Om ovanstående scenario används som bensin på debattbrasan utan att det finns faktiska belägg för det, är det lika illa. 

Fyra.
Om en lärare får i princip allt mediautrymme för att argumentera mot en metod som inte är tänkt att användas som allsmäktig metod i undervisningssammanhang, så kan man inte med bästa vilja hävda att den läraren representerar hela lärarkåren. Eller att bilden av sagda metod, som ju alltså inte är tänkt att användas som allsmäktig …. ja, ni förstår, blir särskilt nyanserad.
Då är det också ganska stor risk att den svallvåg av högljudda åsikter som följer på en skicklig retorikers beskrivningar med ett vrål slukar alla försök till just nyansering.

Fem.
Det finns, alltid, ett före och ett efter. Den som frikopplar en aggressiv, ordningsstörande eller provocerande situation från sitt före och efter ger sig själv också ett frikort från ansvarstagande för före och efter. När polisen möter buset på gatan, eller väktaren möter en övermodig och överförfriskad snubbe på krogen, eller för all del när fotbollsdomaren möter en tolvåring som ”brinner av” under en match, har de bara just den här isolerade händelsen att agera och reagera på. När en lärare möter en stökig eller aggressiv elev är det mötet, i de allra flesta fall, en punkt i en kedja av ”före” och ”efter”. För dem båda. Vad det betyder och vilka konsekvenser det bör få för hur lärare och annan pedagogisk personal agerar är vad vi borde diskutera.

Sex.
Undervisning och fostran av barn, enskilt och i stora grupper, är svårt, energikrävande och komplext, och det är precis därför som så många av de lärare och pedagoger jag lyssnar på i mina flöden inte alls känner igen sig i debatten just nu.
För självklart är lärare människor som ibland blir arga och agerar i affekt när något går över styr, och självklart ska varken lärare eller andra människor behöva stå ut med att bli attackerade, kränkta eller utsatta för våld, men lika självklart vet lärare och andra pedagoger att det, möjligen enda, rimliga förhållningssättet är att enträget och professionellt bygga en relation med sina elever och på det sättet grunda sitt självklara ledarskap i klassrummet, för att få bättre utfall på sin undervisning och, som en bieffekt, att explosiva situationer inte ska behöva uppstå.
När de ändå gör det behöver vi vara överens om vad vi kan, ska och bör göra.

Sju.
För vilket är alternativet?

Åtta.

Nio.

Tio.
Så. Ta ett djupt andetag och gör dig själv tjänsten att inte trilla i något av de polemiska ytterlighetsdikena. De är oftast djupa och fulla av slaskvatten.

Foton: stenfigurer från Millesgården samt självporträtt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s