Nysgjerrig och nykär!

Jag är just hemkommen från två dagars intensivt samtalande, lyssnande och reflekterande tillsammans med ett knappt hundratal svenska och norska skolledarkollegor. Det har varit återträff för det Benchlearningprogram som svenska Skolverket och dess norska motsvarighet Utdanningsdirektoratet dragit under fyra års tid. Jag halkade in förra läsåret då jag som sistaårsstudent på rektorsutbildningen fick möjlighet att söka till programmet, och nu, ett halvår senare, var det dags att återse vännerna från lärgruppen under Benchlearning 17/18, och nya bekantskaper i form av rektorer som gått programmet något av de tidigare åren. Fyra processledare, skickliga rektorsutbildare från fyra olika högskolor (2 norska, 2 svenska) har genom åren, och så också denna gång, hållit i både struktur, trådar och vetenskaplig input. 

Jag känner ett stort behov av att sortera mina egna tankar efter dagarna, så häng med, här kan finnas ett och annat värt att fundera vidare över!

Temat för årets återträff var ”Ledare som kulturella arkitekter i skolan”. Det är ett tema som väcker otroligt mycket tankar i mig!
-Vad är en kulturell arkitekt? 
-Hur kan vi närma oss frågor om kultur och relationer på jobbet utan att trilla i diken som ”det sitter i väggarna” eller Nalle Puh-citat på oändliga stränder-bilder. 
– Jag hävdar ju själv att jag jobbat strategiskt med en kulturförändring på min skola, och lyckats väl med den! Lika delar magkänsla, erfarenhet och teorier har lett mig. Kommer jag nu att få bekräftelse eller smisk på fingrarna?
-Är det verkligen så avgörande med kulturen? Är det inte lite flummigt? Borde vi inte fokusera på hårda och mätbara kvalitetsmarkörer?  Lite mer NPM:igt.

(Obs! Ovanstående mening kan bära spår av ironi). 

För att vara väl förberedda har deltagarna både läst litteratur om just organisationskultur, ledarskap och förändring, och skrivit varsitt ”refleksjonsnotat” (som jag älskar norska!) på temat, med mycket fokus på den egna organisationen och det egna ledarskapet. Självutlämnande och öppenhjärtligt, för det här är ett sammanhang där man som deltagare känner att man blir tagen på allvar med sina erfarenheter, sina brister och sina frågor. Alla notater har lästs av processledarna, och det blir därför ett otroligt spännande panelsamtal när processledarna inför alla oss notatförfattare diskuterar de mönster och spår som de sett framträda ur texterna! Ett samtal som handlade om vikten av stabilitet, av tålamodet att hålla i – hålla ut – hålla om i förändringsledarskap, om risken att vi glömmer elevperspektivet och om risken med förändringsmotstånd i form av uppgivenhet, typ ”det här blåser säkert också över”.
Förändringsmotstånd pratade för övrigt Peter Fowelin om i sitt inspel under första dagen, och jag fick med mig en rad förslag på frågor att ställa till den organisation som redan är bra enligt de gängse kvalitetsmätningarna, och därför kanske riskerar att bli lite för nöjd med sig själv, och därför mer obenägen till förändring:
-Vad skulle vi må bra av att kunna lite mer om?
-Nu gör vi allt väldigt bra, hur kan vi också göra det lite roligare (för oss)?
-Varför är vi så bra som vi är?
-Har vi elever som utstrålar harmonisk utveckling och som drivs av nyfikenhet och lust att lära?* Varje dag? (Lgr 11 kap 2.2)

Här finns en allvarlig risk att vi ser vårt utvecklingsarbete som en tävling där vi måste jämföra oss med andra (och till viss del är det ju precis så det är i dagens system, vare sig vi gillar det eller ej), men ett smart sätt att ändå göra en distinktion här är att inte fundera över ”vad är vi bäst i…” utan istället fråga oss ”vad är vi bäst för..?
För självklart behöver vårt ”varför?” vara en ständigt närvarande grundsten i de val och prioriteringar vi gör i skolan. Varför gör vi det här? För vem? 
Peter Fowelin fick mig också att vilja läsa Mette Liljenbergs nya bok ”Distribuerat ledarskap och förbättringsarbete”. Den hamnar i viktigt-högen! 

Tänk er nu följande. Nittio erfarna skolledare från både Sverige och Norge kommer in i konferenssalen. De är indelade i grupper runt mindre bord, i princip inga känner varandra sedan tidigare. Dagens första uppgift presenteras tillsammans med vita papper och färgkritor (!) på borden:
Rita din organisationskultur! På 10 minuter. Sök sen upp någon från en annan grupp och visa och berätta runt din bild. 
Herregud! Nu gillar jag att rita så jag blir ganska förtjust i uppgiften, men en av mina bordskompisar blir helt stel. ”Jag kan ju inte…” muttrar han gång på gång. Men, nu är vi en gång väluppfostrade tjänstemän och
-kvinnor, och Kjell-Atle och Linda är ju så himla bra processledare så vi gör som de säger. 
En dryg timme senare har vi med hjälp av våra hastiga och hafsiga teckningar diskuterat och reflekterat med, och fått mängder av kloka frågor från, kritiska vänner i lokalen. Jag har fått syn på vad som saknas i min mentala bild och vilka som är mina nästa steg för att nå dit jag vill. Det är processarbete i konferensform som verkligen fungerar, trots vår initiala oro för att kursledarna fått fullkomligt frispel. 

Och sen kommer ”ärkebergensaren” (=extra svårförstådd dialekt för oss svenskar) Tore Hillestad, rektor på Norges handelshögskola, och pratar intensivt och mycket intressant om ledare som kulturella arkitekter och vikten av att förstå vilken påverkan på elevernas resultat kulturen på en skola har. Men kan man verkligen styra en kultur? Både ja och nej, säger Hillestad. Till viss del kan man stärka och/eller minimera önskade eller oönskade delar av en kultur, men det tar tid och kulturen är precis sådär irriterande svårfångad som vi som leder organisationer vet att den är. Hillestad är dock tydlig på en punkt. Han vill revidera det kända citatet ”culture eats strategy for breakfast” till ”culture makes strategy happen!” Jag känner mig bekräftad i mitt ”provtänk-tänk” när Hillestad refererar till Amy Edmondsons forskning (ännu en till viktigt-högen!) om kulturer och vikten av att skapa ”psykologisk trygghet”, där det innebär en låg personlig risk att ifrågasätta/utmana/föreslå okonventionella lösningar i sin organisation. Den tillitskulturen är avgörande för organisationens förmåga och mod att ge sig in den osäkerhet som förändring innebär. Men, säger Hillestad; missta inte psykologisk trygghet för ”harmoni”. Det är lätt att tro att avsaknad av konflikter är bra, men sakkonflikter är snarare nödvändiga för att försätta en organisation i den ”krismedvetenhet” som behövs för att motivera någon form av förändring!

Jag vill avsluta med två små guldkorn jag tar med mig från dagarna, utöver all den kunskap och tankebrottning jag ska låta tankarna snurra runt i några dagar. 

Norske kollegan Erik, som när han ska beskriva sin skola och sitt uppdrag använder ordet ”samhällsbyggare”. Han är rektor i en liten by intill Hardangervidda, i en kommun där få bor bofast och ”där alla har en egen grävmaskin, för att bygga hytter åt turisterna”. Elevantalet sjunker med utflyttning och en åldrande befolkning, som i så många landsbygdsområden i både Norge och Sverige. ”Jag har gott om plats, kompetent personal, fantastiska förutsättningar – och snart inga elever… Så jag måste ha en skola som inte bara är bra utan fantastiskt bra, så att de som går där, växer upp, flyttar iväg för studier och kanske jobb, och sen, när de skaffar egen familj, vill ge sina egna barn samma fina skolgång som de själva hade. Så att de flyttar tillbaka till byn och tar sin familj med sig! Därför är jag en samhällsbyggare!” Så kan en rektors ”varför” också se ut! Vi har så otroligt olika förutsättningar, men kärnan i vårt uppdrag är densamma; skolan måste vara viktig på riktigt! 

Och så det norska ordet ”nysgjerrig”! Det betyder nyfiken. Vi har pratat en hel del om nyfikenhet under dagarna, och jag, som har hört ”nykärig”, har tyckt att det är så himla fint att nyfiken och nykär liksom är samma ord! 
Nu var det ju inte riktigt så, men vi kan väl ändå tänka det. För pirret och lusten och vill-veta-mer-känslan är ju faktiskt densamma! 

Benchlearning har tveklöst gjort mig både nysgjerrig och nykär!
I mitt fantastiska rektorsjobb och drivkrafterna i ledarskapet och
i teorier och beprövad erfarenhet om organisationskulturer. 
Och i Norge

Annonser

En tanke på “Nysgjerrig och nykär!

  1. Takk for inspirernde bloggpost, Ingela. Og takk for at du lærte meg nyordet PROVTÄNK. Har tatt det i bruk. Vi treffes nok igjen.
    Kjell Atle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s