Mobilförbudseko

Frågan om mobiltelefoners vara eller inte vara återkommer som ett evighetseko i den offentliga debatten med jämna mellanrum, nu senast i SVT Aktuellt 11/1 apropå förslag om mobilförbud i franska skolor. Vi hör oroliga psykologer och skolläkare som lyfter viktiga aspekter av barns och ungas mående, och som tycker sig se att lösningen är att förbjuda barnens mobiltelefoner i skolan. Vi ser politiker efter politiker som hakar på den lätta svartvita diskussionen och agiterar för samma förbud.
Jag har så fruktansvärt svårt att se vad ett sånt förbud skulle åstadkomma.

Vi vet att det finns risker i allt som går till överdrift. Vi vet att balans i livet är viktigt för hälsan, att rörelse och sömn och vettig kost är avgörande för både växande och lärande. Vi vet att mobbing är förödande och förfärligt. Vi vet att alkohol i för stora mängder skadar, liksom rökning – framför allt hos ungdomar. För att inte tala om våld och krig. Vi är livrädda för alla de faror som lurar i skuggorna där våra barn leker. Men hur vi än förbjuder så finns de ändå – alla de där farorna.

Elza Dunkels argumenterar därför envetet och oförtrutet för vikten av ärlig vuxennärvaro. Att inte lämna barn och unga i sticket att ensamma utforska alla de vrår och skrymslen (och för all del jättelika torg och utsiktsplatser) som nätet erbjuder.
Joakim Jardenberg återkommer gång på gång i Aktuelltdebatten till frågan om att inte backa från skolans ansvar att lära och träna de unga i att hantera den digitala världen i fullkomlig samklang med den analoga världen (finns det ens en gräns däremellan?). För vad är alternativet?
Om vi vill ta ansvar.
Om vi vill våra unga väl.
Om vi tror att vi vet bättre än de. 
Då måste vi vara med. 

Ett förbud mot användning av mobiltelefoner i skolan, och införandet av diverse nätfilter som stänger av några (men långtifrån alla) de där mörkaste hörnen av internet, kommer få till direkt följd att unga, nyfikna, lättpåverkade människor besöker de där mörka hörnen ändå. När ingen ser på. Hemma efter skolan innan föräldrarna kommer hem. Under täcket i skydd av nattens mörker. Med kompisarna i ett osynligt hörn av vardagen.
Vem ska upptäcka, agera, diskutera, informera, stötta och utbilda då?
Vi är ju inte där. För vi har sagt ”usch och fy och förbjud”.
Vem ska trösta Knyttet då? 

Ps. Nej, jag tycker självklart inte att elever oavsett ålder ska mobilsurfa och ägna sig åt annat än sitt lärande på lektioner i skolan – när de inte behöver just mobilen eller andra digitala verktyg för sitt lärande. Lika lite som de ska sitta och stirra ut genom fönstret och dagdrömma. Eller skolka. Det finns en komplexitet här som inte går att blunda för. Men det är en fråga om relationer, ledarskap och just ansvar som jag gärna diskuterar vidare en annan gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s