Får vi rita på väggen?! Om skrattet som ledarstrategi

Får man göra så här?
Får man tillåta eleverna att rita på väggarna – dessutom inne på rektors kontor?! Hur ska jag som rektor kunna vara en auktoritet, en ledare i skolan, om jag låter eleverna rita på väggarna i mitt rum?
Borde jag inte vara den som upprätthåller grundläggande regler – som till exempel att man inte får rita på väggarna?

Jag är alldeles övertygad om att det finns många, både i och utanför skolan, som tycker att jag är spritt språngande galen, eller i alla fall väldigt naiv och en dålig förebild. Att jag utövar ett dåligt ledarskap.
Jag håller förstås inte med. Eller jo, lite galen och naiv är jag, men det är nog faktiskt de egenskaper hos mig jag är mest stolt över. Och jag tycker att jag utövar ett gott ledarskap. Låt mig förklara varför.

I mängder av forskning om ledarskap pratas om förmågan att få andra människor att vilja samarbeta, att vilja dra åt samma håll och att vilja bidra med sina styrkor och sin kapacitet – att gå den extra milen, helt enkelt.
Det pratas också om förmågan att skapa tillitsfulla och trygga sammanhang där människor (små som stora) vågar pröva, vågar göra misstag och vågar blotta sina svagheter och be om hjälp.
Det pratas också om förmågan hos ledaren att kunna kommunicera; att göra komplexitet begriplig och skapa en gemensam förståelse för uppdrag och mål.

Allt det där vill jag göra. Allt det där övar, prövar och genomför jag efter bästa förmåga i stort och smått, så mycket jag klarar och orkar i vardagen. Jag jobbar hårt, tar ansvar, är självkritisk och vill hela tiden bli bättre.

Men det vi inte pratar om lika ofta är skrattet. Leendena och glädjen. Det fundament som alla de fina orden och teorierna om ledarskap vilar på. När vi kan skratta tillsammans. Inte åt varandra utan med varandra (och ibland åt oss själva). När leenden kommer spontant och ofta, då kommer också allt det andra. Samarbetet, tilliten och tryggheten.
Viljan till varandras väl.
Och samtidigt som skrattet är fundament i det gemensamma bygget är det också den sammetsmjuka stjärnhimlen över oss. Det kommer som ett resultat av att vi lyckats skapa ramar, strukturer och sammanhang som ger trygghet och stabilitet. Av att vi lyckas etablera en kultur som låter oss alla bli vårt bästa jag.
Vårt äkta jag.

Så därför låter jag eleverna rita på väggarna i mitt kontor. För att en av mina måttstockar på om jag har lyckats etablera skrattet (eller tillitskulturen, om vi ska använda ett vanligt ord i ledarskapsteorierna) är att eleverna vågar busa med mig.
Och om jag, som är rektor och ibland är jättesträng, är lite knasig (eller galen), så kan de också vara lite knasiga. Våga göra bort sig. Våga leka. Skratta med istället för åt.
Så de ritar på kakelplattorna. Skrattar med varandra och mig och åt det knasiga i att de får. Att jag litar på dem.
Och när det är allvar nästa gång vet jag att de kommer att lita på mig även då.
Det är alltså med whiteboardpennor och kakelplattor man bygger en tillitskultur.
Om man är lite galen och naiv.

PS. De faktum att jag precis flyttat in mitt kontor i en f d(helkaklad) handikapptoa är sannolikt i sig ett bevis på min galenskap. Eller en viktig symbolhandling och praktisk förutsättning för att ge eleverna en schysst fritidsklubbslokal. Alldeles oavsett tycker eleverna att det är skitkul.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s