Hur många ska med?

Hur många ska med?
Kan vi ens ställa en sån fråga om svensk skola? Kan vi ens tänka att vi ska ha ett skolsystem som inte inkluderar alla, som kalkylerar med att inte alla kommer att vara kvar på tåget vid slutstationen; en gymnasieexamen?
Nej, det kan vi naturligtvis inte. Det går mot hela vår natur och övertygelse att lämna barn kvar på perrongen. Vilka skulle vi välja, och välja bort? Otänkbart! Den gamla politiska slagdängan “alla ska med” är mer vår melodi.
Och ändå. I verkligheten.
Alla är ju inte med.

Om det här svåra och jobbiga pratade fackliga företrädare, SKL, skolkommissionen, elevrepresentanter och politiker på ett av Almedalen tusentals seminarier. Kanske var rubriken, “hur många ska med?”, satt för att sticka ut i mängden.
Av de nästan 94000 barn som började i årskurs 1 2004, var det 12 000 som inte hade full behörighet till gymnasiet när de gick ut nian. När hela kullen tog studenten förra våren (2016) var det nästan 35 000 ungdomar som, i den gamla skolan, fått smita ut bakvägen, eller som redan hoppat av skolan under gymnasietiden. Fram till år 2029 kommer den här siffran att öka. Närmare en halv miljon unga riskerar att hamna i utanförskap, eftersom vi vet vilken hög skyddsfaktor en slutförd skolgång är.
Det gör ont att tänka på. Det gör mig arg. Det sätter sig som en klump i magen.
Men i själva seminariet kändes inte rubriksättningen i magen förrän i sista frågeminuten, då en kvinna som presenterade sig som förälder till ett barn med skolsvårigheter ville ställa en fråga men “inte visste i vilken ände hon ville börja” och istället blev helt stum. Är hennes barn ett av de vi lämnat kvar på perrongen?

I de samtal och diskussioner som fördes pratades om lärares förutsättningar, om finansierings- och styrningsmodeller och om elevhälsa. Skolkommissionens bild över en sammanhållen strategi fångade in de flesta av de perspektiven, och även om politikerna från M och S inte var beredda att ta varann i hand för någon form av borgfred för skolan, så var de i alla fall rörande överens om att kommissionens förslag är en väldigt bra grund att gemensamt bygga vidare på.

Och jag tycker att det är spännande! Det är en spännande tid i svensk skola! Mycket händer och mycket måste hända! Jag tycker att jag anar en insikt också på politisk nivå om att skolan inte får vara ett partipolitiskt slagfält, utan måste ges långsiktiga hållbara förutsättningar att utvecklas för att leva upp till visionen, som väl fortfarande är “en skola för alla”. Eller?
För det är också frustrerande! Lärare och skolledare trollar dagligen med knäna och slåss ibland mot systematiska och ekonomiska väderkvarnar för att inte behöva lämna något enda barn på perrongen. För att ge allt det stöd och alla de förutsättningar som var och en behöver för att bli sitt bästa jag.
Vi vet att vi inte alltid lyckas, och det gör ont att tänka på.

Jag inser att nödvändiga förändringar av skolans styrning, resursfördelning och organisation inte är en utan en hel skål med nötter att knäcka. Jag känner mig hoppfull över att politiken tillsammans med övriga intressenter faktiskt är beredda att börja knäcka dem. Det är, som Anna Ekström sa, ett “skruvande” på flera fronter, i många detaljer som behövs. Men jag är samtidigt så otålig. Vi har inte tid att vänta! Tåget går från perrongen och där står barn kvar!
Så jag lutar mig mot den forskning som pekar på att framgångsrika skolor är de vars ledare har en starkt moralisk drivkraft och som, med sin moraliska kompass (alla ska med!) som utgångspunkt, ibland tänjer på de ramar och strukturer som omger skolan idag.
Det är hög tid att bli lite olydig – att vi som profession tar oss mandatet att i mycket större utsträckning göra det vi vet behövs för att leva upp till förväntningarna. Pröva först och fråga sen. Eller be om ursäkt. Det värsta som kan hända är att jag får smäll på fingrarna, men det är en smäll jag gärna tar om den betydde att vi fick med oss några fler barn på tåget. Skolkommissionen, och tillitsdelegationen, pratar ju faktiskt också om det här. Kanske inte i termer av att vi ska vara olydiga, men om att professionen, de som befinner sig i det dagliga mötet med medborgarna, måste vara de som har mandatet att också besluta över lämpliga insatser och åtgärder.
Inte för att vi vill vara besvärliga, utan för att vi vägrar att lämna någon kvar.
Då känns det gott att Anna Ekström avslutade med att konstatera att staten som moder istället för att kväva borde ge skolan lite “svalkande likgiltighet i sin kärlek”.

Annonser

One thought on “Hur många ska med?

  1. Och ärligt talat – mandatet tillåter m y c k e t mer än de flesta inom skolsfären faktiskt utnyttjar. Så bara att börja faktiskt utnyttja det friutrymme som redan finns, men inte utnyttjas, skulle göra s t o r skillnad tror jag! DESSUTOM önskar jag att de som redan utnyttjar utrymmet som ges, trycker lite extra på sina box-väggar för att utmana gränserna! DET vore gött på alla håll och kanter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s