Kära #Almedalen!

Du har fått mycket kritik i år. Redan innan du startat. Rättmätig, när det gäller din bedrövligt mesiga undfallenhet för nazisters krav att få trampa gatorna och sprida sitt vidriga budskap i demokratins rosendoftande sommarstad, i ditt hjärta.

Och kanske är det en viss avmattning i din dragningskraft – inte bara för att statsministern avstår från dig, utan för att du eventuellt spräckt din egen kostym av ett alltför stort smörgåsbord och lagat sömmarna med gummiband istället för att avstå något. Men jag är fortfarande hopplöst nyförälskad i dig, nu när det snart blir fjärde gången vi ses.

Och jag tycker att du fått oförtjänt hård kritik för att du bara skulle vara välkomnande mot eliten, de med tjocka plånböcker och rätt kontakter. Mina tidigare år hos dig har jag tillbringat på en luftmadrass i ett hyrt radhus tillsammans med åtta andra – en vecka hos dig har kostat mig ungefär lika mycket som ett biobesök med utemiddag för hela familjen. Jag har dessutom, tillsammans med mina vänner, fått stort genomslag för de frågor vi velat lyfta – med en budget på noll kronor! Så det går! Det är kanske inte rosévins- och klacksko-bekvämt alla gånger, men det går! Och det du gett tillbaka har varit värt vartenda skavsår!

Så många intressanta möten, så många samtal, insikter och nya kunskaper och så många människor jag mött första gången hos dig, som jag numera kan kalla mina vänner!

 

Nu ses vi snart igen. Jag ska prata om kunskap i världsklass, PISA-resultat och Skolkommission hos Kungliga vetenskapsakademin, och jag ska prata om läslust och idrott hos En läsande klass. Jag, en helt vanlig rektor, ska sitta i paneler med namnkunniga forskare, rikspolitiker och kända debattörer! Det är lite som på twitter; vi har alla samma möjlighet att göra oss hörda, att paketera det vi vill säga på ett sätt som får andra att lyssna, och lära.

För mig är det detta du är, Almedalen; en smältdegel av röster och möten där vi inte bara diskuterar och debatterar utan också manifesterar vårt demokratiska system. Och om jag åker hem från dig med huvud och hjärta fullt av insikter som definitivt påverkar vilka beslut jag fattar sen, så vill jag också tänka att det är på samma sätt för våra makthavare.

 

Dessutom ska jag sova på golvet i ett klassrum tillsammans med ett stort gäng nya kollegor – och förhoppningsvis nätverka i delvis välkända och delvis helt nya sammanhang. Du kommer att ge mig skavsår, huvudvärk, urladdade batterier i alla mina tekniska prylar och konstant beslutsångest över alla omöjliga prioriteringar i seminarieprogrammet.
Jag är sur på dig för det där med nazisterna. Så gör inte om det, för det är långtifrån bara jag som är sur och du vill inte vara utan oss i fortsättningen, men jag är också lyckligt pirrig av förväntan och glädje över att vi alldeles, alldeles snart ses igen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s