Lärare i ögonhöjd

Tre lärare. En onsdagsmorgon i maj.
Se på bilden. Vad tänker du? Vad känner du?
Jag har förstått att bilden kan provocera, och jag kan kanske, om jag anstränger mig att byta perspektiv förstå vad det är som triggar ilskan.
”Det där ska väl inte lärare hålla på med. Lek och trams. Lärare ska undervisa. Lärare har ett enda viktigt uppdrag och det är att undervisa i sina ämnen.” Ungefär så.

 

Jag är så innerligt glad över den här bilden. Och stolt.
Låt mig berätta varför.

Länge har vi pratat om läraren som den absolut viktigaste faktorn i skolan.
Länge har vi pratat om vikten av lugn och ro och tydliga ramar.
Länge har vi pratat om gedigen ämneskunskap och höga förväntningar.
Allt oftare pratar vi om lärande som en process som för att bli framgångsrik behöver innehålla en ömsesidighet.
Allt oftare pratar vi om att syftet med lärandet behöver vara synligt och begripligt för eleven.

Men nästan aldrig pratar vi om lusten. Om leken.
För på något märkligt sätt har det blivit lite fult. Något som skolan, denna seriösa historietyngda och demokratifostrande institution, inte ska ägna sig åt.
För kunskap är hårt arbete och det är viktigt att ha tråkigt.
Lust och lek kan barnen ägna sig åt på fritiden.

Och det är så märkligt, för tänk dig in i situationen:
Försök få en sjuåring, eller en tolvåring, att göra något som den absolut inte vill eller förstår poängen med. Testa att svara på frågan ”varför” med ett ”därför”.
Det funkar ofta ganska dåligt.

Det finns tre vägar att gå med den där vägrande tolvåringen.
Antingen måste du använda någon form av tvång. När ”därför” inte räcker behövs hot/rädsla eller fysiskt tvång/våld. Somliga tycker att det är lämpligt. I lag är det tack och lov förbjudet, utom i de ytterst få akuta situationer som ibland uppstår där du men inte tolvåringen har överblick och konsekvensförståelse. I skolan är de situationerna inte så vanliga.

Eller så kan du låta tolvåringen göra bara sådant som du vet att han eller hon gillar. Det kan funka men riskerar att bli rätt enahanda. Bara fotboll, bara Netflix-serier, bara TV-spel eller bara stallet. Det är bekvämt men gör dig orolig att tolvåringen blir väldigt begränsad i sina kunskaper. I skolan är det dessutom olagligt enligt styrdokumenten. De kräver en kunskapsleverans med både bredd och djup.

Eller så kan du jobba på din relation med tolvåringen. Bygga upp grundläggande tillit och förtroende. Hitta sätt att skratta och leka tillsammans. Skapa sammanhang och miljöer som är i grunden trygga och positiva. Genom ditt agerande och dina beslut visa, och bevisa, att du vill väl, att du tycker om, att du inte tänker svika och att du med din erfarenhet varsamt vill finnas där vid sidan om och guida, leda och stötta. Visa att du inte glömt hur det är att vara tolv år.
Vara en vuxen i ögonhöjd.

Det är ett väldigt hårt arbete där du som vuxen gång på gång måste vara beredd att börja om. Men det fantastiska är att du kommer att upptäcka att tolvåringen plötsligt köper ditt ”därför”. Även sådant som i hens ögon är obegripligt och meningslöst kan bli okej, eller rent av lite roligt, att göra (eller lära).
Bara för att du har sagt det. Bara för att tilliten finns där.
Det här är det absolut längsta vägen att gå. Det är den som tar mest tid, mest kraft och som ibland totalt suger musten ur dig eftersom den ställer så höga krav på ditt ansvarstagande. På att du måste börja om och börja om igen.

De andra vägvalen är, vid första anblicken, väldigt mycket enklare. Säg åt ungarna vad de ska göra så är det klart sen. Eller låt de vara. Nånannan får ta ansvar.
Historiskt har skolan prövat dem båda. Det finns de som med något nostalgiskt längtansfullt i blicken hävdar att det första alternativet fungerade jättebra. Att ungarna var lydiga och visade respekt och gjorde som de blev tillsagda. Tiden och samhället var ett annan då, när hotet om våld räckte för rättning i ledet och undfallande tystnad.
Idag? En annan tid, ett annat samhälle. Ska vi börja slå barn igen?

Titta på bilden igen.
Det här är en typisk bild av lärare som har valt väg.
Som förstår och tar på allvar den viktiga roll de har för den uppväxande generationens lärande.
Det här är en bild av lärare som tar sina ämneskunskaper och sin undervisning på djupaste allvar. Som lägger timmar av gemensamt och enskilt arbete på att planera och följa upp undervisningen. Som har järnkoll på varje elevs kunskapsutveckling och som aldrig ens skulle tänka tanken att inte undervisa sina elever, trots att de inte har någon kateder.

De bygger tillit.
De leker.
För att de vet att det är nödvändigt.
Och för att det är roligt när man är en vuxen och lärare i ögonhöjd.

 

På bilden: Aire, Maja och Tove. Mellanstadielärare på Parkskolan (Pysslingen) i Salem. Fotograf: Ingela Netz.

 

Annonser

One thought on “Lärare i ögonhöjd

  1. Så förbaskat bra skrivet!!! Jag jobbar i förskolan så leken är vår metod, vårt redkap och mål. Och tänk att fast jag leker på jobbet varje dag glömmer jag ibland bort att det handlar så mycket om att bygga tillit som i nästa stund kan vara livsavgörande för individen. Tack Ingela för att du så bra sätter ord på lärares uppdrag. H. Petra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s