Framtidsfokuserad. Likvärdig. Hållbar.

-Du är så naiv!
Jag får höra det ibland.
-Du snackar om sånt som bara är utopier!
Allt jag vill är ju att förändra världen.

Ett samhälle där alla unga får likvärdiga förutsättningar till kvalitativt lärande. Nota bene; likvärdiga, inte likadana. Människor är olika och därför är rättvist inte likadant, utan likvärdigt.
Ett samhälle där vuxna fortsätter att se sig själva som lärande människor – hela livet.
Ett samhälle som tar det absolut bästa av vad digital teknik och artificiell intelligens (AI) kan göra; fyller och styr det med det som är unikt för mänsklig intelligens (MI) och därmed bygger effektiva fungerande vägar för demokrati, lärande och samarbete. Igen; inte likadant, men likvärdigt. Ett hållbart samhälle.

En skola som förmedlar viktiga baskunskaper och fakta som bygger starka rötter i historisk och nutida kunskap och som gör att vi står stadigt även när det blåser.
Men en skola som också tränar och utbildar varje individ i självkunskap och motivation. Som inte lämnar åt slumpen (eller den enskilde läraren) att säkra att alla barn, oavsett bakgrund, ur ett rent vetenskapligt perspektiv lär sig om sig själva:
Hur lär jag? Hur motiverar jag mig? Vilka är mina styrkor?
Vad vill jag och hur tränar jag bäst mina förmågor?
Vad är det att vara människa?

Den som känner sig själv vågar också möta andra utan rädsla.

Och en skola som inte begränsas av de mentala tatueringar som just ordet skola skapat i oss, generation efter generation, utan en skola som är en spjutspets mot framtiden, som på en stark värdegrund bygger lärande i mänskliga möten och digital teknik, som gränslöst rör sig i tid och rum, och som därmed återtar platsen som pulserande samhällshjärta.
En hållbar skola.

Utopiskt? Javisst.
Naivt. Absolut.
Men om du och jag, som idag sitter på förändringsmakt och enorma möjlighet att göra våra röster hörda, inte vågar tro på utopier?
Om vi vänder oss bort, ”det går aldrig”, om vi inte ens tror på att det finns en möjlighet att förändra? Om vi låter oss bli desillusionerade och cyniska?
Vad säger vi då till våra barn? Till våra elever? Ge upp. Det är ingen idé. Det går aldrig.

Jag tror på utopier. Du kan kalla det visioner eller ambitioner om det känns bättre.
Jag tänker envist fortsätta vara naiv. För om inte jag, en rektor (Rektor kan här med fördel bytas till valfri beteckning som passar just dig, t ex människa, vuxen, förälder.), tror att det går – vem ska då tro det?

Hur vägen dit ser ut vet vi inte säkert. Det blir en resa i delvis obanad terräng, och kartan måste vi rita på vägen.
Det kommer att kräva att vi samverkar och samarbetar över och mellan synliga och osynliga gränser. Samhällsfunktioner, näringsliv, föreningsliv, spetsteknik, forskning och vetenskap, politik, du och jag.
Det i sin tur kräver kunskap, öppenhet och demokratiska processer. Och så är vi tillbaka där vi började;
det handlar om mig. Och om dig.

Det blir kanske inte lätt. Men det är nödvändigt, och det blir roligt för vi gör det tillsammans. 
Och kanske är det så enkelt som att det är resan som gör mödan värd.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s