När rektor vikarierar som lärare…

Det är snart tio år sedan jag slutade undervisa.
Jag hade insett att min håg drog starkt mot chefskapet, och sökte mig därför aktivt andra vägar inom skolsystemet för att skaffa mig gedigna kunskaper att bygga en rektorskarriär på. Där är jag nu, som rektor. Och jag älskar det!
Då och då hoppar jag in och ”vickar” som lärare på min nuvarande skola. När det är många sjuka i personalen, när kollegorna lite för ofta har avstått planeringstid eller rast för att solidariskt se till att eleverna möts av så bra undervisning som möjligt, alla lektioner.
Inte för att jag ska framstå som en ”räddare i nöden” utan för att jag helt enkelt prioriterar. För att jag, förutom att lösa en akut situation, får en massa viktig information om (och av!) våra elever och om undervisningen.
Och för att jag ganska ofta längtar efter de där magiska ögonblicken i klassrummet jag upplevde då jag jobbade som lärare.
När allting stämde. När det pågick ett intensivt lärande som alla deltog i – även jag.
När mitt förarbete och mitt sätt att undervisa träffade rätt och mötte eleverna precis där de var – och tog dem ett steg längre.
Men de infinner sig rätt sällan när jag vikarierar, de där magiska ögonblicken.

Lärarprofessionen är ett yrke som kräver regelbunden, intensiv och aktiv träning. Det kräver naturligtvis också förutsättningar att planera, förbereda och följa upp, men det går inte att underskatta de där tiotusen timmarna som gör någon verkligt skicklig på något.
Och den som hävdar att det inte också kräver en relation med (och mellan) de människor som ska försättas i lärande, den har aldrig upplevt magin!

För jag hade ju tiotusen timmars träning. Jag var en bra lärare när jag jobbade som lärare. Och jag har, i alla fall ibland när jag vikarierar, hyfsade förutsättningar att förbereda lektionen – om inte annat har någon skicklig kollega ofta gjort det åt mig.
Men jag har inte relationerna. Inte på den nivå som behövs för att åstadkomma lärandemagi.

Jo, jag kan de flesta elevernas namn. Jag känner till vilka av dem som behöver anpassningar och hur dessa ser ut. Och jag har god information om hur grupper och konstellationer fungerar. Men det blir ändå inte riktigt bra. Inte sådär som jag vill att det ska vara. Som jag vet att det ofta är när den ordinarie läraren har klassen. Som det blev i mina klasser för tio år sedan.

Jag är inte bäst på att undervisa längre. Jag är inte ens särskilt bra, ärligt talat.
För jag har inte tränat. Och jag har inte byggt den sortens dagliga tillitsfulla relation mellan mig och eleverna som krävs för att det intensiva lärandet ska hända.

Ibland längtar jag tillbaka. Till det dagliga relationsbygget och de magiska ögonblicken av lärande. Till det hårda, medvetna tränande som läraryrket är – och till de direkta belöningarna i form av lärandemagin i klassrummet. Men så översätter jag lärarens jobb med eleverna till rektors jobb med kollegiet på skolan, och känner att jag nog ändå är på rätt plats. För även i den relationen uppstår lärandets magi!

Därför är det så viktigt att jag, som inte är det bästa läraren i huset men som har makt och mandat att både organisera och kultivera, ser till att lärarna i min verksamhet också blir varandras lärare. Att deras tiotusen timmar får utväxling inte bara i det egna klassrummet utan också i kollegornas.

Jag ser när det händer i deras ögon. Jag hör det på skratten från arbetsrummet.
Och jag möter det i klassrummen när jag smyger in för att jag ”bara är nyfiken på vad ni gör”.
Det är, i sanning, magiskt!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s