Varför tror du jag valde att bli rektor?

Diskussionen om krävande föräldrars påverkan på skolan är evig, och poppar ibland upp med mer eller mindre skuldkastande åsikter i medierna. DN beskriver ett perspektiv på ett ganska sansat sätt, och twitter hakar naturligtvis på.
Någon argumenterar för att det är politiska beslut kring skolan om öppnat för ett samverkansklimat mellan skola/lärare och förälder som inte är ett samverkansklimat utan ett regelrätt ”kund/leverantörsförhållande” och då säger erfarenheten att det blir problematiskt.

Jag går igång på det där.

Inte för att jag inte förstår och också anser att många politiska beslut där välfärden ska tryggas för alla medborgare har målat in oss som ska, så att säga, ”leverera” den där välfärden i systemiska hörn där NPM, effektivitet och ekonomiska perspektiv blivit alltmer tongivande, utan för att systemdebatten direkt tas som ursäkt för att kasta skuld på fristående skolor och skolledare. Det tar inte många minuter förrän en intressant diskussion om diskrepansen mellan formuleringsarenan och realiseringsarenan övergår till att bli ännu en väldigt enkel ursäkt för att peka finger mot s k profithungriga skolledare. Vilka är de?

 

 

Jag har numera erfarenhet av att vara både kommunal rektor och friskolerektor. Och jag har skrivit om just detta oreflekterade skuldbeläggande förut. Jag ville protestera mot ett blamegame som inte gynnar något. Eller någon.

Jag lovar, ingenting i mitt förhållningssätt eller i min syn på uppdraget har förändrats för att jag bytt huvudman. Ingenting!

Nej.
Jag sitter inte med dollartecken i ögonen och nickar åt allt en krävande förälder begär, av rädsla för att annars förlora den intäkt förälderns barn är i min budget, för att sedan med piskan i hand driva mina medarbetare att ”leverera”.

Ja.
Jag har samma styrdokument och samma kvalitetskrav att leva upp till som en kommunal rektor. Jag vet att om jag inte ”levererar” det skollag och läroplan kräver, och utöver det också kan erbjuda en trygg och utvecklande skolmiljö med skickliga lärare och pedagoger, så kommer jag att få problem. Alldeles oavsett huvudman. Och det är som det ska vara. En likvärdig skola där varje barn oavsett förutsättningar får möjligheten att bli sitt allra bästa jag, är vårt allra viktigaste uppdrag. Mot det måste vi alltid sträva, och då är föräldraperspektivet, bland flera perspektiv, viktigt som bränsle till utvecklingsmotorn. Men notera: som bränsle, inte som den enda gällande riktningsvisaren.
Jag har otaliga gånger i samtal med s k krävande föräldrar sagt att ”om du från början inte tycker om vårt ämnesintegrerade arbetssätt/vår digitala profil/vårt åldersblandade arbetssätt (eller vad den krävande föräldern nu ifrågasatt) så kanske du ska fundera på att välja en annan skola för ditt barn.” Det är det fina med valfrihet.
Så har jag sagt som kommunal rektor, så säger jag som friskolerektor

Ja.
Elevpengen är en högst relevant och ibland stressande parameter i min chefsvardag där jag hanterar en årsomsättning på i runda slängar 40 Mkr. Den största stressfaktorn är att systemet är omöjligt att förhålla sig till i ett nationellt likvärdighetsperspektiv och att det lätt blir sårbart för snabba förändringar.
Så var det när jag var kommunal rektor, så är det när jag är friskolerektor.

Nej.
Jag väljer inte, eller väljer bort, elever till min verksamhet. Utöver ett noga reglerat kösystem är det syskonförtur och samma relativa närhetsprincip som till de kommunala skolorna som styr vilka elever som tillslut blir ”mina”. Och de är alltid välkomna. De väljer oss! Jag skulle önska att systemet generellt öppnade för ett skolvalsystem som mycket bättre än idag gjorde det möjligt att blanda elever från olika geografiska och socioekonomiska förutsättningar på alla skolor – för allas bästa.
Så tänkte jag som kommunal rektor, så tänker jag som friskolerektor.

Ja.
Jag ställer höga krav på mig själv och på alla medarbetare i min verksamhet. Vi ska möta varje barn/elev utifrån dennes behov och utforma, anpassa och utveckla vår undervisning så att varje barn i vår verksamhet har fått de allra bästa förutsättningarna att bli sitt bästa jag. De ska vara rustade att gå vidare i utbildningssystemet för att kunna bidra till vårt samhälle i ansvarig frihet.
Det var min drivkraft som kommunal rektor, det är min drivkraft som friskolerektor.

Nej.
Jag har inte en fristående huvudman som profithungrigt hänger över min axel och räknar in vinst. Jag har en huvudman som förväntar sig av mig att jag ska vara professionell i min hantering av den där årsomsättningen; kunna göra rimliga bedömningar om hur nästa räkenskapsår kommer att se ut, och nästa efter det. Och naturligtvis; använda de resurser jag har för att på bästa, smartaste och långsiktigt säkra sätt leverera den kvalitet våra elever har rätt att förvänta sig – det är så jag säkrar att intäkter och kostnader är i balans.
Till det var jag tvungen att förhålla mig som kommunal rektor, till det är jag tvungen att förhålla mig som friskolerektor.

Ja.
Jag har en huvudman som ställer många, många fler frågor om min verksamhets pedagogiska arbete än om dess ekonomiska status. Som drivs av ambitionen att ha skolor som är bra och som ständigt blir bättre – för eleverna. Och den dagen jag får problem, med ekonomin eller den pedagogiska kvaliteten, förväntar jag mig att min huvudman hjälper mig, så att eleverna inte ska drabbas. Får jag en vattenläcka, behöver renovera, bygga ut eller göra större förändringar förväntar jag mig också att min huvudman har en ekonomisk buffert som gör nödvändiga insatser möjliga.
Det förväntade jag mig som kommunal rektor, det förväntar jag mig friskolerektor.

Så. Kan vi bara försöka dra några enkla gemensamma slutsatser:
1. Bra skolor är bra – och kan nästan alltid bli ännu bättre, bland annat med input från föräldrar som bränsle i utvecklingsmotorn.

2. Dåliga skolor (där elever inte får rätta förutsättningar att bli sitt allra bästa jag) behöver stöd, rätt resurser och hårt arbete för att bli bra. Också här är föräldrarnas input ett viktigt bränsle i utvecklingsmotorn.

3. Rektorer och lärare som utifrån det huvudsakliga syftet att dra in vinst till sin huvudman har valt att arbeta i en friskola går sannolikt att räkna på ena handens tumme.

4. Rektorer och lärare som har valt att arbeta i skolan för att de vill axla ansvaret att utbilda och fostra barn och unga till kompetenta medborgare som kan ge sitt bästa i ansvarig frihet, är i förkrossande majoritet, oavsett skolform.

5. Föräldrar som kräver och bråkar för att de tycker att det är kul att mästra och att utöva härskarteknik är nog tämligen lätträknade.

6. Föräldrar som kräver och bråkar för att de faktiskt behöver göra det för att deras barn ska få det hen har rätt till enligt styrdokumenten, kan vara jobbiga att möta, men gör bara sitt jobb, som föräldrar. För att hantera detta, se punkt 2.

7. Föräldrar som tycker sig ha köpt en vara när de väljer skolgång för sitt barn, och därför kräver och bråkar när de inte gillar leveransen, behöver bli lyssnade på, men också utbildade i hur styrdokumenten för svensk skola ser ut.
Den bollen måste vi som är rektorer ta; alldeles oavsett om vi jobbar inom kommunal eller fristående verksamhet.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s