Så som i samhället så ock i skolan

Vi firade PISA-vändningen häromdagen, men jublet fastnade rätt snabbt i halsen.
För lika tydligt som resultaten nu visar att ämneskunskaperna blivit bättre, lika tydligt är det att skillnaderna mellan dem som har, och dem som inte har, blivit större.
Så grattis Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund, ni fick den skola ett alltmer segregerat samhälle förtjänar. Rika och fattiga. De som har och de som aldrig ska få.
Ty så som i samhället, så ock i skolan.

Det är naivt, dumt och nästintill kränkande att som politiker hävda att skolan ska kunna kompensera för skillnader, när den samhällspolitik man bedriver faktiskt driver fram just ökade skillnader.
Så jublet fastnade i halsen. Åtminstone på mig.
För visst är det fantastiskt att mattelyft och ett systematiskt kollegialt lärande på många håll faktiskt genererat bättre undervisning som i sin tur ger kvitton i form av bättre elevresultat! Grymt jobbat, alla lärare som vridit och vänt på er professionalitet och kompetens för att göra den förflyttningen!

Men om spurten i PISA-racet ska ske på bekostnad av att ett antal människor redan innan de börjar skolan är predestinerade att inte ens få komma ut ur omklädningsrummet är det ett spurtpris med rejält besk eftersmak.

15409629_10154161125957253_643511558_o”Är ditt öde redan bestämt långt innan vi mötts?”
Han sa ungefär så, Skolverkets tf-direktör, på PISA-presskonferensen, om de elever som i vårt Sverige idag redan är eller riskerar att predestineras som misslyckade, utanför, inte inräknade i framgången, inte riktigt inräknade i ett samhällspolitiskt ”vi”.

För det går ju bra att prata om att vuxna människor har eget ansvar att ta tag i sina liv och själva skapa sin tillvaro. I ett demokratiskt samhälle har vi alla samma rättigheter (lika med samma chans), men också skyldigheter.

Men vilken vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk kan säga att det är helt rimligt att sortera bort tre av tio sexåringar från detta med argumentet ”du har fel föräldrar” eller du bor på fel ställe”.

Att alla barn är just barn, med samma grundläggande mänskliga rätt till ett värdigt liv där utbildning är en avgörande förutsättning är väl ändå helt… grundläggande?

Vår läroplan hävdar det. Vår skollag kräver det.
Och jag tror på det.
Jag tror på alla barns grundläggande rätt till likvärdig utbildning.
Jag tror på nödvändigheten i att alla människor fostras i ett demokratiskt sammanhang där alla ges förutsättningar att ”ge sitt bästa i ansvarig frihet”.

Men det är lite som att försöka få en rund kloss att passa i ett fyrkantigt hål.
När skolsystemet av nödvändighet blir en spegling av samhällspolitiken tvingas prioriteringar och val fram som, i skolhus och klassrum faktiskt handlar om enskilda barn. Om barn!
Och ni har hört vår reaktion, Stefan Löfvén och Gustav Fridolin; #vi_står_inte_ut!
Varken med att skicka tillbaka unga flyktingbarn till krig och misär, eller med att i nästa terminsplanering peka ut de barn vi ger upp om redan innan vi fått chansen att försöka.

För om vi som utbildar den uppväxande generationen skulle sluta tro på varje individs rätt och möjligheter, hur tänker ni då att vi ska kunna vara lärare och skolledare? Vilka vore vi då?
Det duger inte att en av landets största yrkeskårer har ett tydligt uppdrag i demokratins och samhällets tjänst, om ni som ger oss uppdraget inte håller er del av dealen – att rita kartan efter verkligheten!
Ni kalkylerar, just nu helt visionslöst, med resurser, procent och resultat.
Det tvingar oss att kalkylera med barn. Barn!
I en av världens rikaste demokratier.
Det är inte värdigt.

Men det blåser en hoppfull vind genom skolsverige just nu!
Vi känner att vi kan vila lite i att vi hittat och utvecklat arbetsformer för en kvalitativ undervisning som faktiskt håller.
Och forskare, fackliga företrädare och debattörer talar om att kanske är ett fokus på likvärdigheten det som behövs för att makthavarna nu över partigränserna ska förstå nödvändigheten i systemförändring och långsiktighet.
Jag delar det hoppet.

Så låt PISA bli en katalysator för konstruktivt ansvarstagande på samhällsnivå – inte en tävling med demokratin som insats.

Låt professionen ta ansvar för att fortsätta utveckla undervisningen för bästa möjliga lärande i varje unik kontext, för varje unikt barn.

Och, snälla politiker, försök att formulera en vision om vilket samhälle vi vill ha och konstruera skolans styrsystem därefter.

Ty så som i samhället, så och i skolan.

 

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s