PISA-semantik

Hör vi en samfälld lättnadens suck i Sveriges alla skolhus idag?
Ett leende som likt en blek decembersol glimtar till en stund och sprider kollegial värme.
Det är fantastiskt att jobba i skolan.
Men det är också mycket hårt arbete, slit och slitet hår. När vi inte räcker till. När våra elever inte mår bra, när kunskapsutvecklingen inte kommer och när vi inte når fram.
Och det är förstås skratt. Värme, kärlek och massor av glädje över det trädgårdsmästaryrke och vetenskapligt kvalitativa hantverk det är att så och vårda frön av kunskap och lärande i varenda liten människa.

Jag har under en tid funderat på vad det är som skaver i mig i det samtal om skolan som förs just nu. Och insett att det är just det – att vi pratar om ”skolan”!
Så här:
När Skolinspektionen för några veckor sedan presenterade sin rapport om kränkningar i sociala medier och skolans ansvar gick väldigt många skolmänniskor i taket.
-Vi kan omöjligt ta ansvar för allt! utropade frustrerade rektorer och lärare. Och det var där någonstans jag insåg att också jag får en särskild bild i huvudet när någon säger ordet ”skola”. En bild av ett skolhus, klassrum och skolgård, befolkad av lärare, fritidspedagoger och en rektor. Och så en massa elever förstås.
Det är det som liksom är skola.

Så när Skolinspektionen säger skolans ansvar, eller när PISA-rubrikerna nu meddelar att ”skolan har blivit sämre på likvärdighet”, så är det huset, lärarna, fritidspedagogerna och rektorn alla – också vi som befolkar just det där skolhuset – tänker på.!

För inte tänker vi på utbildningsnämndens ledamöter. Eller skolechefen i kommunhuset eller friskoleföretaget? Eller kommunledningen som fördelar skattemedel. Eller politikerna i riksdagens utbildningsutskott? Eller ens på Skolverkets generaldirektör eller för den delen Skolinspektionens jurister och fd lärare.
För de är något annat. De är inte ”skola”.

Och därför sätter sig alla misslyckade mätresultat, all medial kritik och alla (nya) krav på förändring lätt som en klump i magen på lärare, fritidspedagoger och rektorer.
Därför är det där PISA-leendet idag lite blekt, för vi är lite trötta, även om vi också är lite glada. Vi gör vårt jobb jäkligt bra, faktiskt, de allra allra flesta av oss. Vi fick ett litet, viktigt kvitto på det idag. Vi behövde det.

img_0144Så jag har en önskan inför det offentliga samtal som nu följer, när TIMSS och PISA ska vägas och mätas
och dissekeras på längden och tvärsen.
Kan vi, snälla, prata om skolsystemet eller systemet skola (jag kan till och med stå ut med styrkedjan) framöver?
Tänk när alla i det där systemet, från Fridolin och Ekström till nämndledamot Karlsson i Österstad, säger vi måste ta ansvar för detta, jag måste hitta lösningar för.. Vilken kraft! Vi är ju så många när vi är just vi!
Och det är semantik, jag vet, men jag tror att skolan verkligen behöver det just nu.

Och när vi pratar om likvärdigheten – för den måste vi prata mycket om nu, den är vår själ och vårt skäl till att vi valt att jobba just i skolan – kan vi då kanske till och med prata om ”samhället” som ansvarigt?

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s