Sådan far sådan son…? Skolan som samhällshjärta

Skärmavbild 2016-07-24 kl. 12.35.03

Anders Svensson som har skickat mejlet här ovan (till Somar Al Naher, ledarskribent på Aftonbladet) heter antagligen inte Anders Svensson. Det är inte ens säkert att han är en man, även om sannolikheten är ganska stor. Men han finns. Och precis som han själv skriver, i mer än en version. De är förfärande många, Anders Svensson:arna. De som maskerar sig när de skriver brev och kommentarer till mer eller mindre offentliga personer med andra åsikter än deras egna.
Fega stackare.

Och jag vet att exemplet som Somar Al Naher delar med sig av på twitter är en droppe i ett hällregn – på bara några år har trollbeteendet normaliserats. Öppna hot, könsord och kränkningar är helt enkelt det du får om du väljer att stå upp för ett inkluderande synsätt – visst har vi börjat acceptera det?!
Helt sjukt.

Men jag vill använda Anders Svensson som exempel. Låt oss säga att Anders är pappa. Det är inte helt osannolikt. Och många av hans Svensson-polare är också pappor. Deras barn går i skolan (förstås), och jag är rektor, så låt mig ta er med i min tanke.

Svensk (grund-)skola har ett kompensatoriskt uppdrag.
Vi ska, utifrån varje elevs unika förutsättningar och behov kompensera och uppväga för de eventuella ”skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen” (Skollagen Kap 1 4§) som kan finnas i t ex funktionsvariationer och uppväxtmiljö.

Jag vill hävda att en av skolans absolut viktigaste, och absolut svåraste, utmaningar är att agera kompensatorisk för alla Anders Svensson:ars barn så att de verkligen kan tillgodogöra sig utbildningen.

Inte för att de har svårare att lära än andra barn.
Naturligtvis inte för att det går att generalisera kring hur rasisters barn ser ut eller är.
Utan för att om du som barn matas med rasism till frukost och middag, blir vad du äter till (skol)lunch helt avgörande för om ditt totala näringsintag omfattar hela värdegrundscirkeln, om ni förstår vad jag menar.

När vi i dagligt tal pratar om skolans kompensatoriska uppdrag kopplar vi det oftast till barn i behov av särskilt stöd, d vs barn som har mer eller mindre synliga funktionshinder eller -variationer som gör att de behöver få stöd och anpassningar i skolan för att kunna inkluderas i lärandet. Det här lyckas skolor väldigt olika bra med, och det är en ständigt aktuell fråga som vi som jobbar i skolan aldrig får backa från vårt ansvar för, men jag vill ändå påstå att utmaningen att kompensera för den brist på perspektiv, empati och kunskap som Anders barn troligen upplever i sitt hem, och den faktaresistens som sannolikt märks vid middagsbordet när pappa Anders pratar om sitt arabhat, är en utmaning som heter duga.

För.

I svensk skola är det lag på att utbildningen ska ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. (Skollagen Kap 1 §4)
Skolan ska ”gestalta och förmedla människolivets okränkbarhet och alla människors lika värde” och ”har i uppdrag att överföra grundläggande värden” (Lgr11 Kap 1).
Det här är citat hämtade ur de allra första raderna i skolans styrdokument. Det är inga bisatser; det här är hela den grund som svensk skola vilar på!
Så här spelar det liksom ingen roll om Anders barn lämnar skolan med toppbetyg men med sin pappas utlevda rasistiska värdegrund; vi må ha lyckats rent statistiskt (apropå vad betyg faktiskt mäter) men utifrån vårt lagreglerade uppdrag har vi misslyckats.

Så hur kompenserar man för en uppväxtmiljö där hat får gro?
Där människor inte på långa vägar är lika värda och där den vuxne föräldern, förebilden, maskerar sig och skickar hatiska hotbrev till människor med andra åsikter?

Hur mycket kärlek, glädje, upptäckarlust och ren kunskap klarar skolan att kompensatoriskt fylla ett barn med?
Hur långt räcker de nyvunna kunskaperna när pappas faktaresistens vid middagsbordet påstår något helt annat än det man själv lärt sig i skolan?
Hur mycket kunskap, självkänsla och normkritisk kompetens behöver ett barn för att kunna och orka vara källkritisk mot sin egen förälder?

Det finns inga enkla svar.
Det viktigaste är förstås att vi inte, aldrig någonsin, får ge upp.
Att vi om och om igen söker vägar att lyfta, diskutera, bemöta och undersöka åsikter, hypoteser och ”sanningar” som både elever, deras vårdnadshavare och vuxna i skolan tänker kring och agerar efter.
Aldrig genom att kränka någons frihet till tanke och åsikt, men alltid med skolans demokratiska uppdrag som kompass.

Därför är kunskap och bildning så avgörande viktigt.
Därför är det också precis lika viktigt att varje elev får göra sina egna erfarenheter.  Av lek, av glädje, av samarbete och gemensamma upptäckter, där hudfärg, religion eller ursprung är fullkomligt underordnat lärandet.

Därför är skolans uppdrag så otroligt viktig.
Därför måste skolan vara det pulserande hjärtat i samhällsutvecklingen.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s