Tänk om…

Tidig morgon. Vardag. Grått och kallt. Surt och trött. Jag står på en tunnelbaneperrong och väntar på ett försenat tåg. Naturligtvis. En sån där gråsur vardag som vi alla har då och då.
När tåget väl kommer är det förstås knökfullt och den kollektiva sucken på perrongen ekar i betongtaket.

Stockholm_Tunnelbana_1Dörrarna går upp, och det första jag ser är din trevande hand som liksom greppar om dörren inifrån. Handen tillhör dig, en kvinna i min egen ålder. Blek och kallsvettig famlar du dig ut ur tunnelbandevagnen, med den där handen som liksom söker efter stöd.
”J-la pundare” suckar jag och gör en lov runt dig för att tränga mig in till en av de åtråvärda ståplatserna där inne i vagnen. Jag hamnar med ansiktet ut mot perrongen när dörrarna slår igen, och då, precis då, faller du ihop på det hårda perronggolvet.

 

Där står jag. I ett överfullt tunnelbanetåg på väg till jobbet med hundratals andra vardagströtta pendlare, och skäms så att jag vill sjunka genom både tåggolv och räls.
Jag inser att du, kvinnan som kunde varit jag, kanske bara blivit hastigt sjuk och nu svimmat där på perrongen. Och alldeles oavsett orsak; du svimmar framför mina ögon; din hand som trevar efter stöd och hjälp, och vad gjorde jag? Gick en stor lov runt dig. Vände mig bort.
Jag skäms. Och åker till jobbet med ett beslut i hjärtat.
Någon månad senare har jag sagt upp mig från mediajobbet och fått ett vikariat som högstadielärare.
Jag vill göra skillnad. Jag vill inte gå förbi. Aldrig.
Ganska många år senare är jag rektor. Jag vill fortfarande göra skillnad, kanske mer nu än någonsin tidigare.
Jag vet att jag har gjort skillnad för både elever och vuxna jag mött genom åren, och att aldrig gå förbi är en av de viktigaste principerna jag dagligen försöker leva efter i mitt jobb.

Och ikväll, i ett förtroligt samtal med några rektorskollegor om vad som gjorde att vi hamnade just i skolan, kom jag att tänka på dig igen. Jag har ingen aning om vem du är. Ingen som helst aning. Jag minns inte ditt ansikte men jag minns din stödsökande hand. Den jag struntade i. För det vill jag säga förlåt.
Men du förändrade mitt liv och för det vill jag från mitt hjärta säga tack!

 

Om du vet med dig att du, då en kvinna i 25-30årsåldern, blev sjuk och klev av tunnelbanan på Liljeholmens station i Stockholm och sedan svimmade på perrongen en tidig morgon på hösten 2003, så kanske du blir glad av att veta hur viktig du på sätt och vis blev för mina livsval. Tack igen.
Tänk om…

(Bilden är lånad från Wikipedia)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s