Törs jag låta mitt barn bli idrottsdomare?

Jag var på innebandycup nyligen. Vi är rätt många föräldrar som (med glädje!) harvar runt bland idrottshallar, islador och fotbollsplaner på helgerna för att vara delaktiga i våra barns idrottande.
Det blev slutspel, och för fjorton-/femtonåringar har idrotten utvecklats till en viktig del av livet, och i idrottandets själ finns ett tävlande som triggar engagemang och adrenalin, både på planen och bredvid. Det är nerv, det är kamp och det är fruktansvärt spännande härligt!

På läktaren precis bakom ryggarna på spelare och ledare i mitt barns lag satt en pappa.
Till någon av spelarna i motståndarlaget. IMG_7346Där satt förresten hela motståndarlagets föräldrahejarklack. Inga problem. Vi andra satt mittemot, på en annan läktare. Vi var kanske ett hundratal åskådare totalt.
Just den här pappan hade en tuta. Ni vet en sån där gasdriven med tratt som låter rätt rejält högt.
Vi var inte i Globen.
Han, tutpappan, satt ca 50 centimeter bakom ledare och spelare, och när domarna blåste igång matchen blåste han igång sin tuta.
Det är härligt med föräldrar som hejar på sina barns lag!

Efter första perioden hade ledarna i mitt barns lag vid ett par tillfällen vänt sig om till pappan med tutan och vänligt bett honom att rikta själva tratten uppåt, så att ljudet i alla fall inte skull gå rakt in i spelares och ledares öron.
Han svarade med ett leende och tutade lite till. Rakt fram.
Efter andra perioden hade en spelare i mitt barns lag brutit ihop av att sitta där på spelarbänken med ett konstant tutbröl i öronen. Det blev inget mer spel för detta barn.

De i normala fall lugna och sansade ledarna hade nu tröttnat på att be vänligt och bad pappan med tutan att sluta eller att flytta på sig, eftersom man nu uppfattade att han ägnade sig mer åt att tuta sönder motståndarna än att faktiskt heja på sitt eget barns lag. Fortfarande samma, nu kanske lite mer hånfulla, leende.

Ledarna vände sig till domarna och till sekretariatet, de försökte få kontakt med motståndarlagets ledare eller övriga föräldrar i publiken; någon som kunde ta ansvar för att avvisa eller åtminstone tillrättavisa tutpappan så att spelare och ledares fokus skulle kunna vara på just spelet.
(Tänk er själva: ”nu hörni TUUUT ska TUUUT TUUUT vi jobTUUUTba på pass.. TUUUT.. ningarna och TUUUT
Och så vidare i all oändlighet. Ja, ni fattar.)

Någon hjälp eller stöd fanns dock inte att få. Inga publikvärdar fanns i hallen och det går ju liksom inte att ringa polisen en lördagskväll för att en pappa tutar öronen av ett gäng tonåringar och deras ledare.
Mitt barns lag förlorade matchen. Helt rättvist; motståndarna spelade fantastiskt bra! Det var en fröjd att se deras passningar och välplacerade skott, och deras skickliga spel gjorde även mitt barns lag bättre, så det som hände på planen var precis så där underbart som idrott kan vara, trots en svidande förlust.

Men jag tänker på den spelare vars pappa är tut-mannen. Jag tänker på hens förlust. Förlusten av det stöd och den respekt hen och hens lag borde få av den här pappan. Och jag fattar att det här är en pappa som aldrig-i-h-vete skulle erkänna (för sig själv eller någon annan) att det han gör snarare är att stjälpa än att hjälpa. En pappa som säkert vill sitt barn väl, men som inte har förmåga eller intelligens nog att förstå hur man gör.

Men mest tänker jag på min dotter, som femton år gammal just utbildat sig till föreningsdomare för att döma fotbolls- och innebandymatcher. Fnittrande kom hon hem och visade hur de bl a fått träna på att dela ut ett rött kort.
Jag kan liksom se den här pappan framför mig när en tonårig nybörjardomare kommer fram till läktaren för att säga ifrån under en match, när alla andra vuxna runt omkring vänder sig bort och låtsas att de inte ser.
Jag vill inte att mitt barn ska bli utsatt för den situationen.
Så i ljuset av de senaste dagarnas diskussion kring bristen på domare och de kränkningar som unga domare tvingas utstå från föräldrar och ledare, inser jag att när det är dags för min dotter att döma sina första matcher kommer jag att vilja stå där på sidan för att vara beredd att rycka in.
Som hennes beskyddare.
Mot andra vuxna som också är föräldrar till idrottsälskande barn.
Det är fullkomlig, fullkomligt galet.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s