Kärleksförklaring till skolan 2.0

-Vad jobbar du med då?

Nästan i alla sammanhang där vi möter nya människor kommer den; FRÅGAN, som i all sin oskyldighet och (äkta) nyfikenhet hjälper till att sortera och kategorisera våra bekantskaper i nätverkskartoteket.
Väldigt ofta hör jag dock om lärare och skolfolk som vittnar om hur man vrider sig i vånda inför frågan, hoppas slippa den och framför allt, hoppas slippa få stå till svars när bordsgrannen eller mingelmötet brister ut i ett klagokaskadkräkande över SKOLAN, över LÄRARNA och REKTORERNA och alla andras j-la ungar.

Jag känner inte igen mig. Jag har jobbat i skolan i femton år och kan inte komma på en enda gång då jag inte, ivrigt jämfotahoppande, väntat och väntat på FRÅGAN, för att jag stolt ska få säga
”- jag är lärare/skolutvecklare/rektor” och sen få berätta om allt fantastiskt som sker på mitt jobb! Och jag kan inte minnas en enda gång då inte frågeställaren visat mig respekt och intresse över mitt yrkesval.
Jag är otroligt stolt över att jobba i skolan!
Jag är otroligt stolt över att mitt val av bidrag till världen blev just lärandets och växandets atomkärna; skolan och skolans utveckling!

De första åren som lärare hade du kunnat avfärda mig – jag var ”nyförälskad” efter en rejäl karriärsväng som trettioåring, jag var IMG_4496naiv, blåögd, idealistisk och hade inte varit med om allt skolelände som med åren skulle slipa bort min glädje och stolthet.
Men jag lovar, efter femton år i en rad olika roller i skolans värld törs jag påstå att jag absolut fått min beskärda del av elände. Jag har kört pannan blodig i väggen, jag har gråtit mig till sömns och inte sovit alls, jag har blivit hotad och kränkt, jag har haft ett skrivbord där ordet ”fitta” var inristat, jag har svurit över bristande och inga resurser, jag har brottats med systemiska väderkvarnar och förtvivlat över min otillräcklighet. Men vet du, nästa gång du frågar vad jag jobbar med kommer du att mötas av samma jämfotahoppande glädje.
Trots, eller kanske tack vare de hinder jag sprungit in i är jag likförbaskat lika stolt och glad över mitt yrkesval och det jag dagligen åstadkommer tillsammans med de elever, vårdnadshavare, lärare, pedagoger och andra jag har förmånen att dela mina vardagar med.

Jag kan det här jobbet. Och jag kan inte alls tillräckligt. Det är stimulerande, viktigt, svårt, frustrerande, stressigt, pressande och galet roligt. Jag är i lärande, konstant. Jag lär mig av arga föräldrar, av normutmanande elever, av trötta kollegor, av frågvisa bordsgrannar och mingelmöten. Jag inser varje dag att jag måste blir ännu bättre, ännu skarpare, ännu effektivare, men aldrig att jag skulle be om ursäkt för att jag jobbar i skolan!

Så ställ gärna FRÅGAN. Jag kommer varje gång att berätta om hur stolt jag är över mitt yrkesval och mitt bidrag till världen, och jag kommer att säga ifrån när din uppfattning om SKOLAN, LÄRARNA och REKTORERNA blir en kaskadspya i mitt knä, för om jag tar ansvar för mitt yrkesval och mitt bidrag till världen, så får du ta ansvar för ditt.

Jag kommer att fortsätta mitt bidrag till skoldiskussionen, vid middagsbord och i sociala medier, med att envist beskriva de djupa kvaliteter och de små mirakel av lärande och utveckling som sker varje dag, och som jag, i min yrkesroll är en del av.

Så…..
Vad jobbar du med då?

 

Foto: graffiti från vägg i Anzio, Italien.
Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s