Att möta sina nya elever. Igen!

Idag mötte jag mina nya elever.
(Yrkes)livet är lustigt ibland. Det tar liksom andra vägar än dem man själv så nogsamt tänkt, och att ta emot de där förändringarna med öppna armar är en övning i mod, tillit och nyfikenhet.

För ganska exakt två år sedan skrev jag en bloggtext med titeln ”att möta sina första elever”. En text som bubblade av glädje, ambition, ödmjukhet och nyfikenhet. Då som rookierektor för en skola i startgroparna.
Jag trodde nog då att det där första mötet skulle vara livsunikt. Att jag kanske inte skulle känna lika starkt i min fortsatta rektorsgärning som jag gjorde då, i det mötet. Att möten med nya elever skulle bli vardag och …

Men idag mötte jag mina nya elever. Igen. På en annan skolgård. I en annan skolmatsal.

Är det du som är vår nya rektor? Vad heter du? Heeeej! Har du några barn? Ska du ändra några regler? Gillar du skolmaten? Kan du hälsa på i vår klass? Vad brukar du göra på helgerna? Vad hette du nu igen? Har du verkligen en egen youtubekanal? Ska du bestämma allt? Jag försöker (med någon värdighet i behåll) äta ärtsoppa och grönsakstallrik samtidigt som klungan av elever runt mig växer. Kan vi få ha mobiltelefoner på rasten? Det vorIMG_0512e coolt om skolan hade en youtubekanal! Jag ska bli journalist! Gillar du att åka skridskor? Kalla mig för ”Kingen”! Jag vill också vara med i elevrådet! Man kan ha snöbollskrig om alla vill och man inte kastar mot ansiktet, eller hur? Hur många år är du? Min pappa är preciiiis lika gammal som du. Tror jag! Vad var det du hette nu igen? Men varför ville du jobba just här? Vet du vad jag heter? När börjar du?
Och jag svarar på frågor, ställer kluriga motfrågor, försöker se och höra alla, och kanske, kanske till och med komma ihåg ett och annat namn. Jag tackar lärarerfarenhetens ögon-i-nacken för att jag också anar mer än ser den elev som, lite avvaktande, finns där bakom min rygg. Hen hovrar liksom lite utanför den innersta cirkeln. Vill men vet kanske inte riktigt hur… Jag vänder mig om på stolen och fångar in ett blygt leende och ett ”-Rektorn, vet du..!”

Det är som om hela det ovanstående stycket skulle läsas utan skiljetecken. En enda inandningskarusell där jag med pirr i magen och en bubblande lyckokänsla försöker fästa blicken samtidigt som jag vill hinna se, och verkligen ta in, allt!
Och kanske är det vårsolen. Kanske är det det långa goda samtalet med min företrädare, kanske är det mina höga förväntningar och min längtan.

Men det finns ingen tvekan.
Det är samma unika känsla som då, förra gången! Jag har mött mina nya elever, igen!
Jag har ynnesten, förmånen, den stora lyckan, att få ha som profession att dagligen möta dessa fantastiska människor vi till vardags kallar elever.
Jag har fått förtroendet att leda ett team vuxna professionella i en gemensam upptäcktsresa genom lärandets landskap.
Det kommer dagar. Jag vet. Dagar då jag tvivlar, misströstar och inte på långa vägar räcker till. Men då ska jag gå tillbaka till den här känslan och påminna mig om att det helt omöjligt kan finnas ett bättre och mer meningsfullt jobb än detta.

Och jag lovar. Jag ska använda all min kompetens, min samlade erfarenhet, mitt utvidgade kollegium, min nyfikenhet, min ambition och mitt driv för att alla de elever jag mötte idag, och de jag möter framöver, ska få upptäcka, behålla och utveckla sina hundra språk och sin smittande lärlust!

*Bilden är på ett konstverk i foajén på Bergaskolan i Uppsala
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s