Elevinflytande -en ketchupfråga?

Visst är det lite kul att skolan återtagit en topplacering i den nationella debatten!
Mindre kul är att diskussionsämnena lite väl ofta slåss på en annan skala; den som mäter dumhet och moralpanik.
Men.
Ett ämne som rymmer en extremt viktigt fråga, och ett som kan verka otroligt dumt vid en första anblick men är desto viktigare att diskutera, blir dock, när jag slår ihop dem, en fråga som på allvar berör skolans innersta kärna; vad vi gör, för vem och varför.

Vi får fler och fler signaler om stressade, pressade elever som mår riktigt dåligt. Många äldre elever vittnar själva om den press de känner i skolan, av skolan. Många föräldrar med yngre barn vittnar om detsamma; utbrända tioåringar och deprimerade barn.

Och så skickar Liberalerna ut en snackis i media där de vill minska elevernas inflytande i skolan eftersom de får ”signaler från rektorer och lärare” att alltför många elever och föräldrar försöker påverka undervisning, betygssättning och i stort sett allt annat i skolan, och att det, i sin tur, undergräver lärarnas auktoritet och (redan låga) status.

I min hjärna hänger de här två sakerna ihop.

Låt oss börja med stressen. Det som ofta beskrivs som orsak till negativ stress är det vi inte gör; det vi inte har kontroll över. Elever signalerar galet ofta (på alla skolor jag varit i kontakt med i olika sammanhang säger eleverna exakt samma sak!) att lärarna inte samordnar sig, vilket resulterar i att prov, redovisningar och projektavslutningar klumpar ihop sig när ketchuparbetsområden ska avslutas. Ketchupeffekt i elevleverans, liksom.
Lägg därtill att dessa ”leveranser” kan handla om extremt olika saker. NO-prov om kroppens funktioner, muntlig redovisning av en roman i svenskan, oregelbundna verb i engelskan, judendomen i SO:n och notkunskap i musiken o sv.
I vuxenvärlden, i alla jobbsammanhang där ledare och chefer jobbar på att förbättra effektivitet, produktion, trivsel och potential i sina organisationer, pratar vi om KASAM
– känslan av sammanhang.
Inte mycket KASAM i den där skolvardagen jag beskriver här ovan…
Alla sakerna, alla ämnen, finns naturligtvis i sitt eget sammanhang, i skolan och förhoppningsvis genom undervisningen också i relation till elevernas omvärld, men hur många tonårshjärnor klarar av att sätta SO:ns sammanhang i ett större perspektiv där också NO:n, svenskan och musiken ryms, om vi inte hjälper dem?
Om vi inte i skolan tar ansvar för att ge ”överblick och sammanhang” som läroplanen kräver av oss.
Och har vi inte själva överblick kan vi inte ge det till eleverna. I hur många lärararbetsrum sitter det ett ”provschema” som inte fylls i, inte uppdateras och framför allt inte diskuteras i termer av KASAM?

Och då landar vi i Liberalernas utspel om elevinflytande.
Det eleverna inte ”får ihop” i tanken, och heller inte kan påverka, men ändå förväntas förhålla sig till och leverera utifrån, försätter dem garanterad i ett stressat och kanske ilsket ”jag fattar inte!”
Känslan av sammanhang (KASAM) uteblir och med den både motivation och faktisk förmåga att prestera sitt bästa. Den elev som vill göra sitt bästa (och det är alltid vår utgångspunkt, okej?) hamnar i en stresspiral som… ja, ni vet. Många av oss har varit där och vet vad det gör för självkänsla och förmåga.

Så att minska elevinflytandet…? Skulle inte tro det.
Men vi behöver naturligtvis diskutera, både i kollegiet och med elever och vårdnadshavare, vad vi lägger i begreppet inflytande.
I bästa fall är det detta Liberalerna menar; att en tydlig(are) formulerad rollfördelning hjälper alla berörda att, utifrån sina respektive roller, tillsammans skapa bästa möjliga förutsättningar och miljö för optimalt lärande.
I sämsta fall är detta ännu en Periscope- eller Alfonsskygglapp, och därmed knappast värt något större mått av uppmärksamhet.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 13.14.56

Jag vill slippa möta elever som med panik i blicken på egen hand ska försöka skapa begriplighet och struktur i en rejäl ketchupkluns av prov, inlämningar och redovisningar. Jag vill se och höra lärare som samplanerar och samorganiserar sina respektive ämnen i mycket större utsträckning än vad som faktiskt verkar ske i våra skolor. Det är vår skyldighet och det är en väldigt konkret nödvändighet för att inte skolan i sig ska orsaka att unga människor stressar sönder sig – en förlustaffär för alla inblandade. Jag vill se och höra lärare som, i kollegiet och tillsammans med eleverna, söker delaktighet och inflytande, strävar mot KASAM, för att de vet att mängden ilskna elevprotester och samtal från föräldrar som vill ”lägga sig i” minskar i samma takt som elevernas känsla av koll på läget ökar!

Dessutom finns en stor vinst bakom hörnet för de lärare och lärarlag som hittar vägar till samarbete och ämnesintegration; fler bedömare, fler, mer varierade bedömningsmöjligheter och ökad meningsfullhet.
Som sagt: Vad vi gör. För vem. Och varför.

 

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s