Hög tid att prata om elefanten!

Denna text är först publicerad som debattartikel i Skolportens forskningsmagasin nr 1/2016

Det står en enorm elefant och trampar i den svenska skolan.
Lite som ”du-vet-vem” i Harry Potter; den vars namn ingen får nämna. voldemort__61111.1396341266.1280.1280
Eller som en annan version av det tysta kontraktet –
jag vet att du vet att jag vet att vi borde prata om det här, men vi gör det inte.

Elefanten heter resurser, eller snarare resursfördelning.

Svensk skola håller generellt hög kvalitet. Välutbildade lärare och relativt hög standard på lokaler och material. Ett lagstyrt och demokratiskt synsätt på barns och ungas rättigheter och förmågor som säkrar värdegrund och elevsyn.
Men. Vi har ett skolsystem som, trots de allra bästa kvalitativa förutsättningarna, allt mer riskerar att gå i baklås med lärare och skolledare som går i väggen, elever vars utanförskap snarare förstärks än kompenseras för, och resultat som får skolpolitiker att slita sitt hår.
Samhällskostnaden för en ung människa som hamnar i misslyckanden och utanförskap redan under skoltiden, eller direkt därefter, överstiger mångfalt de kostnader en tidig, förebyggande insats i skolan skulle kräva.
Det vet vi.
Och sätter vi en prislapp på det mänskliga perspektivet är det än större skillnad.

Om vi därtill lägger lärares tappade sugar i en tid av akut lärarbrist, är det anmärkningsvärt att inte fler röster höjs med krav på mod och långsiktighet i de ekonomiska ramverken. Med ettårsbudgetar inom skola, socialtjänst, fritidsverksamhet, polis, arbetsmarknadsinsatser och hälsovård vänder alla på slantar som egentligen finns, men inte på rätt plats vid rätt tid.

När frågan om elefantens närvaro lyfts riskerar den därför att mötas från nivån ovanför med ett ”nejdå, det handlar inte om resurselefanten, det handlar om att du måste göra ditt jobb bättre”. Inte för att den nivån kanske faktiskt tycker att jobbet egentligen utförs dåligt, utan för att makten över besluten om resursfördelning hela tiden skjuts uppåt i systemet, och det enda möjliga svaret neråt blir då: ”Jobba bättre. Trolla med knäna”. Styrkedjan slår en stenhård knut på sig själv, och det är eleverna som betalar.

Det finns absolut åtgärder skolan kan och måste göra för att ytterligare förbättra kvaliteten. Mantrat ”låt oss fokusera på det vi kan förändra” är viktigt; i alla organisationer och på alla nivåer är det där den direkta handlingsenergin finns. Men de grundläggande strukturerna i systemet omöjliggör för skolan att fullt ut leva upp till lagar, förväntningar och ambitioner. En individualiserad undervisning utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet blir inte möjlig att genomföra i den utsträckning som lärare vill och elever behöver – med enorma ekonomiska och mänskliga samhällskostnader som följd.

elephas-maximus-skelett-brehm-1891Så kan vi, snälla, tala om elefanten.
Kan vi tala om vilken skola vi vill ha, inte bara i styrdokument och retorik utan i praktiken, och ta de systemiska förändringar som då krävs på allvar.
Resursfördelningselefanten kostar enorma summor.
Var finns det politiska modet att bygga om systemet så att det möter faktiska behov,
i skolan och i andra sammanhang?
Så att det stödjer, istället för motverkar, den utvecklingsprocess som är helt nödvändig för att svensk skola ska återta sin plats som spjutspets mot framtiden.

 

Advertisements

One thought on “Hög tid att prata om elefanten!

  1. Ping: Elefanten i rummet – viktigt! – frökenlinda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s