Nej Alex Schulman, jag tänker inte låta dig avgöra huruvida jag blir en sämre människa av min mobiltelefon.
Tala för dig själv.
Och ja, jag slår bakut och tycker att mobiltelefonen är ett viktigt hjälpmedel för eleverna. Hos mig är de nämligen elever, 
och jag är rektor. Jag är tydligen även en ”idiot på vänsterkanten” – eftersom du fastslår att den som anser att ett mobiltelefonförbud i skolan är teknikfientligt skulle vara just det. Idiot på vänsterkanten.
-Kan du vara! som mina elever skulle säga om de ansåg sig beskrivna som något som de upplevde som en vilja att kränka eller nedvärdera. Jag funderar på om jag inte istället ska ta det som en komplimang. Men det är inte det viktiga här, så vi släpper det.
Din värld måste vara väldigt bekväm att leva i, Alex. Svart eller vit. Rätt eller fel. Klok eller idiot.
Du tar generöst fram skämskudden åt oss andra.
Min värld, den som varje dag befolkas av 300 till storleken mindre människor än du och jag, men till framtidskraft och innovationskraft räknat är tusen gånger större än du kan säga, och deras lärare och föräldrar, är aningen mer komplex än just klok eller idiot.
Jag förstår vart du vill komma, jag gör faktiskt det. Det finns en risk att (vissa) människor utvecklar ett ohälsosamt beroende. Mobilen kan, för en del, bli ett objekt som rymmer så otroligt mycket mer än instagram. Men för någon av mina elever är mobiltelefonen i fickan det som avgör att den eleven fixar att vara i skolan hela dagen. Mamma eller pappa, tryggheten, finns ett samtal bort. För en annan elev är möjligheten att fotografera det som står på tavlan, eller återkomma till lärarens instruktion i appen, helt nödvändigt som stöd för minne och struktur. För en tredje är mobilen och de spel som lockar i den ett faktiskt bekymmer. Det är svårt att släppa. Det är svårt att undvika att kolla på den hela tiden.
Men vi har lösningar för det, Alex. Lösningar som handlar om att vi i skolan tillsammans med dig som förälder kommer överens om vad som fungerar bäst för ditt barn. Kanske är det en ”mobillåda” innanför klassrumsdörren. Kanske är det att mobilen stannar i skåpet eller väskan. Eller kanske är det att, istället för att förbjuda och straffa, anta utmaningen att visa hur mycket annat, konstruktivt och bra, en mobiltelefon kan användas till! Kanske är det att i skolan träna på ett situationsanpassat beteende; att precis som man behöver kunna och förstå ämnesrelaterade begrepp och ord, också förstå och träna på att i vissa situationer är moblen okej, i andra inte.
Och vi kan absolut tycka att det är konstigt att mammor och pappor inte respekterar att deras barn är upptagna med skolarbete och inte har tid att svara i telefon eller på sms.
För visst finns det vuxna som inte kan hantera sina mobiler.
Men tror du på riktigt att ett förbud mot mobiltelefoner i skolan gör dig, du vuxne, till en bättre människa?
Och om du tycker att det är skolans uppgift att (genom förbud) säkra att ditt barn inte blir en sämre människa, hur tänker du då egentligen om din roll och ditt ansvar som förälder? Klok eller idiot?
Det är inte oproblematiskt med teknik i skolan. Det kräver (som böcker, pinnar och täljknivar i slöjden) naturligtvis regler, ramar och respekt. Det kräver att lärare, skolledare och politiker ser och förstår att skolan är en del i en samhällskropp där utveckling ständigt sker. Det kräver förändrade arbetsformer.
Det kräver ett vägval som blir långt större än mobiltelefonförbud.
För vilka blir konsekvenserna för den som bryter mot förbudet? Hur tänker du att skolan ska kontrollera att det inte slinker med en mobiltelefon i en jeansficka in i klassrummet?
Metalldetektorer? Muddring?
Den andra vägen vi kan välja, den som du kallar för ”generande dum”, är den där skolan är en del av samhället, och kanske till och med går i täten för samhällsutvecklingen.
Jag har väldigt svårt att se att världen skulle backa från den teknikutveckling som sker i vår samtid. Mitt ansvar som rektor är därför att leda en skola som på bästa sätt laddar ditt barn, nästa generation, med kunskap, kompetens och kraft att forma sin egen och omvärldens framtid.
ingelanetz 
Citat: att en del elever kan fotografera det läraren skrivit på tavlan…
Här undrar jag vad som hänt med penna och papper? Att själv skriva ner det som läraren skrivit på tavlan måste väl vara bättre än att fota? Eller är eleverna inte skrivkunniga längre? Nej, enligt många rapporter så är många elever tydligen varken läs eller skrivkunniga när de går ut 9an, de kan ej heller räkna efter ordning.
Hur är detta möjligt? 2015?!
Nej, Alex Schulman talar inte för sig själv! Många, många använder sitt sunda förnuft och inser det absurda i att eleverna på lektionstid använder sina mobiler till annat än att följa med på lekrionen!
Pingback: Tala för dig själv, Alex Schulman! | ...
Ja jag håller med Alex (för en gångs skull) Du som lärare är otroligt flumig som tror att barn kan ta ansvar över en mobiltelefon under lektionstid.
Att inte en lärare förstår det blir jag mörkrädd. Det jag har förstått är att vi i dagens Sverige inte har den bästa truppen av lärare så jag förlåter dig, bara du inte blir lärare i mina barns skola.
Hej! Tycker rektorns beskrivning har några poänger. MEN det krävs strikta regler kring en så beroendeframkallande produkt. Vi föräldrar kallar det i bland för särmtid. Vi vill att våra barn ska hinna se den verkliga verkligheten också. Mobillåda innanför dörren och användning endast när läraren så tillåter. Fokus ska inte behövs ligga på den brännheta mobilen som vibrerar i fickan. Forskning visar på att fysisk aktivitet är bra för inlärning och hälsa. Då är det bra med mobilförbud på några av rasterna. Annars tenderar den fysiska aktiviteten att bli tummrörelser några mm hit och dit. Utöver ovan sagda tycker jag det faller ett stort ansvar på skolan att undervisa kring digital mobbning. Mobil är rätt använd något bra!!
Hej Sofia! Naturligvis är det inte antingen eller – självklart ska elever träna på att anteckna (både för hand och digitalt) i skolan – och självklart gör de det! Jag tänker att din starka reaktion är precis det jag vänder mig mot i skoldebatten – att det skulle vara så enkelt som ”antingen eller”. Skolans uppdrag är oerhört komplext; vi ska utbilda och fostra unga människor som var och en är unika med unika behov och förutsättningar. Skolan behöver vara stadig och stå för kunskaper och värden som är beständiga och grundläggande för människor, men också vara följsam för den snabba samhällsutvecklingen, för att ge de unga rätt kunskaper och kompetenser i en framtid vi inte vet någonting om. Det är svårt, och därför reagerar jag på alla extremt förenklade lösningar som får stort utrymme i den offentliga debatten och i media.
Sitter å läser det här istället för att lyssna på läraren och plugga.. Så jag håller med Alex
Bra Ingela!
Här nedan kommer mitt inlägg jag gjorde in denna snedvridna debatt för någon vecka sedan:
Nu är det dags för oss vuxna att vakna upp, vi lever i en digitaliserad värld år 2015. Våra barn och våra elever är infödda i denna värld, det är en naturlig vardag för dem. Förbud, förbud, förbjud alla dessa förbud inom skolan. Hur många av er som debatterar för ett mobilförbud satt senast idag på lunchen och kollade mobilen? Eller var ni ute och spelade fotboll på lunchrasten? Hur många av er arbetar med någon form av ett digitalt verktyg? Jag hoppas ingen kikade på något annat under arbetstid, hur gick det i Allsvenskan igår…
Jag är helt övertygad om att vi istället börjar tro, lyssna och kommunicera med våra barn och elever kommer vi att nå dem och få en ömsesidig respekt. Vi kan istället fokusera på det vi ska göra inom skolan, nämligen utbilda framtida medmänniskor. Dagens elever besitter en grymt mycket större digital kompetens än många av de som nu debatterar för ytterligare ett förbud inom skolan, nämligen mobilförbud.
Vi lärare borde oftare ställa oss frågan; Skulle jag vilka vara elev på min egen lektion? Hur fångar jag upp mina elevers intresse och hur ofta får de vara delaktiga? Varför är surret på telefonen mer intressant än det jag som lärare har att förmedla? Hur mycket energi väljer jag att lägga på dessa eventuella störningsmoment, vilka signaler sänder jag ut? Vilket förhållningssätt och inte minst vilket kroppsspråk förmedlar jag? Varför upplevs det att det bara elever som har dålig attityd? Hur upplevs vi vuxna?
Vi måste stanna upp och rannsaka oss själva innan fler inför ett nytt förbud. Jag tycker det istället vore självklart att istället fundera över hur vi kan nyttja den digitala enhetstäthet som nu råder. Hur når vi eleverna? Rör vi oss på de digitala ytorna som finns idag? Hur kan vi göra meningsfulla uppgifter som berör eleverna? Kan vi använda t.ex. Snapchat i matematiken, svenskan, So:n osv? Mitt svar är givetvis! Låt fantasin flöda, ta hjälp av eleverna att hitta spännande och meningsfulla uppgifter.
Intressanta frågor idag 2015 är: Vad är kunskap? Vem äger kunskapen? Hur tar vi reda på sanningen? Finns det en sanning? Hur sorterar vi dagens informationsflöde? Vad är källkritik? Varför har vi läxor?
Ytterligare en fråga; Hur benämner vi social kompetens 2015? Mina söner som är väldigt aktiva idrottskillar och tränar näst intill dagligen, mellan alla träningspass umgås de med vänner både fysiskt och digitalt. Det fysiska kan t.ex. vara spontanfoboll, friåkning, inlines, eller chilla på stan. Denna fysiska leken görs med olika antal kompisar. Samtidigt som den fysiska leken utspelas kan det ske en digital social interaktion, det kan vara en gruppchatt, enskilda chattsamtal mm. Väl hemma tillsammans eller i sina rum fortsätter denna digitala sociala aktivitet, det kan vara en onlineturnering i NHL, samtidigt som man pratar med någon via FaceTime. Samtidigt kan vi hamna tillsammans alla fyra i familjen kring vardagsrumsbordet med en kortlek. Jag tycker det visar på en stor social kompetens.
2008 fick jag Gudrun Malmers stipendium. I några år hade jag som specialpedagog arbetat med praktisk matematik. Klassrummet hade inga gränser, det var en gränslös matematik, jag gav eleverna verkliga uppgifter, uppgifter som var på riktigt. Alla mina elever klarade de nationella proven, flera galant då de förstod sin matematik, de kunde omsätta den kunskap de tagit till sig tillsammans med mig och provat och använt den ute hos olika företag. De var trygga med sin kunskap, kamratbedömningar var naturliga och uppskattade. Kunskapen var på riktigt.
I mitt arbete föreläser och inspirerar jag pedagoger runt om i Västerås och Sverige kring de digitala möjligheterna inom förskola/skola. Vad skulle ske om jag bad åhörarna börja med att lägga telefonen/lärplattan/datorn i en korg? Vem skulle då twittra, ta foton, uppdatera statusen på FB, göra filmer och dela med sig av sin nyförvärvade kunskap.
Om vi skulle ge meningsfulla, intressanta, spännande och verkliga uppgifter samtidigt som vi inte minst visar en ödmjukhet och att vi tror på varje individs kompetents skulle denna debatt kring mobiler inte vara ett problem utan en grym möjlighet. Jag är också övertygad om att när vi vunnit elevernas tillit har de inga problem att rätta sig efter demokratiskt uppsatta regler inom skolan.
Det finns så enormt många kompetenta och duktiga lärare som brinner för varje elev i detta avlånga land och dessa har jag en grym respekt för. De ser varje barn och elev som en kompetent människa med utvecklingspotential, inte fasen växer de i sin utveckling genom förbud!