Systemiska väderkvarnar. Igen.

Det finns ett galet glapp mellan formell verklighet och faktisk verklighet i skolans beslutssystem. Inte så att politiker och chefer inom skolvärlden inte vet om och förstår de dilemmor som läraren och rektorn ställs inför ”på golvet” – i den enskilda skolan, utan för att systemet, den modell för att driva skola som Sverige lever efter, inte längre går att använda ens som hyfsat detaljerad karta över verkligheten.

Majoriteten av svenska skolor är kommunala. Det innebär att det kommunala räkenskapsåret – kalenderåret – styr skolans ekonomi. En ny budet ska läggas vid nyår, mitt i ett läsår. I januari ska rektor veta vilka rekryteringar och inköp som behöver göras under året. Över sommaren, då den största rörligheten finns bland eleverna, går det inte att göra korrigeringar; under höstterminen lever skolan med, och måste anpassa sig till, en budgeterad kalkyl som i värsta fall för länge sen har spruckit. En enda elev, som mitt under ett kalenderår flyttar in till en skolas område, och behöver en annan skolform, kanske en liten välfungerande ”asbergergrupp” eller liknande, med skickliga specialutbildade lärare och fullt ut anpassad pedagogik, kan, krasst uttryckt, knäcka hela skolans budget. För en sån lösning kostar (och måste få kosta!) pengar. Pengar som inte fanns i budgeten och som nu måste hämtas från den totala summa som in till sista kronan är intecknad i personal och resurser – för de elever som redan finns på skolan. Det är förfärligt att ens använda en enskild elev som exempel! Att prata om unga människors liv och livsmöjligheter i termer av krass ekonomi smärtar, men det är så det fungerar. För att erbjuda den skolgång den enskilda eleven mår bäst av och har laglig rätt till, behöver rektor dra ner på i runda slängar 75% av en lärartjänst. För att få ihop ekonomin till nyår.
Det går sällan, för vi badar inte i lärare i svensk skola, som ni vet.IMG_4846

Men kanske bibliotekarien (som erbjuder en lugn plats för läsning, samtal och tankar i skolans intensiva vardag)
eller fritidsledaren (som erbjuder kvalitativ rastverksamhet, är en schysst vuxen man kan snacka med och ett ”stödjag” för den elev som har svårt för det sociala samspelet)
eller lärarassistenten (som erbjuder en möjlighet för läraren att fokusera på kvaliteten i undervisningen genom att röra sig bland eleverna i rummet, lägga en trygg hand på en orolig axel eller hantera konflikter som uppstått på rasten – utanför klassrummet så att alla de övriga kan fortsätta sitt lärande).
Eller specialläraren (som erbjuder anpassad och vetenskapligt grundad stödundervisning när undervisningen i klassrummet inte räcker till, eller där just klassrummet, gruppen, gör det svårare för eleven att komma framåt i sitt lärande.)
Eller studiehandledaren (som erbjuder just handledning och stöd på modersmålet för en elev som kämpar dubbelt så hårt som alla andra, eftersom det nya språket måste erövras i varje mening som sägs eller skrivs).

Och så är vi tillbaka där vi började. I slutsatsen att systemet inte längre fungerar som kartbild av verkligheten. För avsaknaden av alla de här funktionerna kommer ofelbart att generera fler, och större, kostnader.
På enskild elevnivå när den lugna platsen, stödjaget och specialundervisningen, det som skapat en fungerande skoltillvaro, inte finns och frustrationen leder till konflikter och försämrad kunskapsutveckling – kanske till fatala misslyckanden med livslånga konsekvenser.
Oacceptabelt ur ett mänskligt perspektiv.
Och på samhällsnivå med högre kostnader för socialtjänst, sjukvård, polis, arbetsmarknadsinsatser…
Långt, långt högre kostnader än den där 75%-tjänsten som jag behövde dra in det här budgetåret.

Det skulle vara en chansning, jag vet det. Jag kan ju inte lova att jag just på min skola skulle kunna räkna hem den där satsningen på elevhälsan i dess vidaste bemärkelse på tre eller fem eller tio år.
Men ur ett kommun- och samhällsperspektiv har vi tillräckligt på fötter för att veta att det faktiskt skulle vara ekonomiskt betydligt mer effektivt att chansa.
Att ställa om.

Vem vågar tänka den tanken?
Vilken kommun skulle våga chansa?
Vilka kommunpolitiker skulle våga tänka längre än till nästa val, och bestämma sig för att ställa om?
Vilka kommuninvånare skulle köpa att ta några hundår med rejält gung i systemet för vetskapen att det blir bättre sen – i ett system som stämmer överens med verkligheten. För visst skulle det gunga. Den totala summan resurser är ju idag fördelad enligt en oanvändbar karta.

”Men staten gör ju en massa satsningar på skolan, sluta gnäll”, hör jag kritikerna säga.
Absolut. Men att hitta rätt i en storstad med utgångspunkt i en karta från 1800-talet är tämligen omöjligt, om jag ska fortsätta min kartallegori. De miljarder som nu t ex satsas på skolans tidiga år; det ”lågstadielyft” som ska generera högre lärartäthet, fler fritids- och specialpedagoger i förebyggande syfte för de yngsta barnen, de förslår ärligt talat inte så mycket på den enskilda skolan. I en genomsnittskommun med 100 000 invånare blir resurstillskottet för den enskilda skolan kanske motsvarande en halvtidstjänst.
Igen, systemet försöker kompensera för verkligheten med hjälp av en felaktig karta.
Det. Håller. Inte.

Jag längtar intensivt efter ett samhällspolitiskt samtal som sträcker sig längre än till nästa valrörelse. Visst är här-och-nu relevant men om vi har någon sorts vision om hur vi ska ha det sen måste vi prata om det- och göra förändringarna.
Här och nu.
Jag längtar intensivt efter ett samtal som tar på allvar att andra människor ofta är vad människor behöver. Som förstår och bejakar det unika i kvalitativa, utvecklande mänskliga relationer.
Jag tror att vi gått vilse i diskussionen om höjd lärarstatus. Jag tror inte att det (bara) är fler lärare och högre lärarlöner (missförstå mig nu inte, jag tycker självklart att läraryrket ska vara ett välbetalt yrke) som är svaret just nu. Jag tror snarare att vi måste fundera på hur skolan som samhällsbärare och arbetsplats får högre status och därmed förutsättningar att locka och sysselsätta fler, och andra, yrkesgrupper än just lärarna. Fler och fler undersökningar pekar på vikten av ett fungerande elevhälsoarbete (jag tycker att begreppet är för snävt; det handlar om mänsklig och samhällelig hälsa, för en enskild elevs hälsa (och därmed förutsättningar för lärande) hänger alltid ihop med familjehälsa, bostadshälsa, sysselsättningshälsa, meningsfullhetshälsa, lärarhälsa, kamrathälsa..) i skolan, samtidigt som krassa kalkyler säger att skolsköterska och kurator har man en på ungefär 400 elever.

Och breddar vi förståelsen av begreppet elevhälsa finns där, förutom hälsa i kropp och knopp, ett socialt perspektiv som i takt med samhällsutvecklingen faktiskt blir allt viktigare. Så i elevhälsan på en skola borde också rymmas fritidspedagoger, fritidsledare, socionomer, socialpedagoger…

Vad hindrar mig? Tänker du kanske. Som rektor har jag ju makt över skolans inre organisation och arbete. Jag får i praktiken anställa vem jag vill, så länge personen ifråga inte finns i belastningsregistret och så länge det är behöriga lärare som sköter undervisningen.
Jag tror att det går. Jag skulle bli galen om jag inte trodde det. Eller åtminstone cynisk, och det har jag sagt förut att blir jag det ska jag sluta som rektor.

Men alldeles oavsett min naivitet, min ambition, mitt eventuella mod och min övertygelse slår jag huvudet i systemet. Det är systemet som hindrar mig. 
För jag är i systemet. Och vägen ut finns inte inritad på den här gamla kartan.

*Bilden är från U2:s konsert i Globen, Stockholm 16/9 2015. Foto: Ingela Netz

Annonser

2 thoughts on “Systemiska väderkvarnar. Igen.

  1. Ping: Jag lämnar drömjobbet | ingelanetz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s