Idag bröt jag mot skollagen

Vid lunchtid kunde jag, med förtvivlan, konstatera att jag bröt mot skollagen. Idag igen.
Hormonstinna tonårsgrabbar brötade runt i korridoren. Döva för sina nya lärares tal om värdegrund och respekt. Småknattarna på lågstadiet tassade storögt och ängsligt genom bröten för att ta sig tillbaka till sitt våningsplan efter lunchen. Lärarna som andmammor med utbredda vingar såg till att ingen halkade efter eller kom på villovägar bland de tubsocksklädda tonårsfötterna.
Inget hände.
Och ändå hände precis det som inte får hända.krossad-ruta-20121004-083148-is
Jag såg det i de smås ögon. Och jag anade det i kroppsspråket hos några i utkanten av bröt-hopen. Otryggheten. Osäkerheten.

Det är min skyldighet att garantera alla elevers trygghet. Det säger lagen. Och det säger naturligtvis mitt hjärta och min hjärna. Inget barn, och för den delen ingen vuxen heller, kan ta till sig lärande om inte den grundläggande tryggheten är säkrad.
Min. Skyldighet.

Jag vet vad som behövs. Några fler vuxna. Inte lärare, utan skickliga fritidsledare, socialpedagoger eller bara kloka, stabila, värdegrundstrygga vuxna. Som kan erbjuda både en kul aktivitet och en stadig hand för en brötande tonåring på rast. Som kan avlasta lärarna så att de kan fokusera på att bedriva sin högkvalitativa undervisning. Som kan avlasta mig, så att jag istället för att ha tråkiga uppsträckande samtal med frustrerade tonårselever kan ha konstruktiva samtal om framtidstro och ambitioner med samma frustrerade elever. Så att jag kan stödja, inspirera och utmana lärarna till ännu bättre undervisning.

De är så många just nu. De unga som inte tror på sig själva. Inte tror på framtiden. Har tappat bort tilltron till vuxenvärlden. Som är rastlösa, arga, ledsna, vilsna och väldigt respektlösa. Fler bra vuxna omkring dem skulle göra stor skillnad.
Och de finns ju, de där vuxna! Men istället för att anställa dem ägnar jag eftermiddagen åt att ringa runt till idrottsföreningar och andra aktörer och tigga och be om att de ska ställa upp, gratis, som de där schyssta  vuxna våra tonårselever behöver.
För jag har inte råd att anställa dem. Budgetläget är tufft. I år och nästa år. Och nästa. Så om jag skulle anställa dem fick jag välja bort några lärare istället. Och summan är konstant, för kan jag inte erbjuda kvalitativ undervisning för att jag saknar lärare bryter jag mot lagen. Igen.

Jag gnäller inte. Det är så ytterst sällan konstruktivt. Jag bara konstaterar. Så här är det. Där jag är och där väldigt många andra är. Det är liksom ingens fel, utan snarare ett system som inte är kompatibelt med världen utanför.
Vi vet vad som skulle göra skillnad. Vi vet till och med att det samhället sparar på att en enda brötig trettonåring inte hamnar i kriminalitet eller missbruk flera gånger om skulle finansiera de där tre-fyra extra vuxna jag behöver nu. De som högst sannolikt skulle göra skillnaden. Men den vinsten kan jag inte räkna hem i min budget, för där är siffrorna illande röda.
Vi har det inom räckhåll, men ändå inte. Så vi bryter mot lagen. För att leva upp till en annan parameter i det som är rektors komplexa uppdrag.
Det är så det är, men är det så vi vill att det ska vara?
Jag ger inte upp, inte en chans. Våra elever är värda att få de allra bästa förutsättningarna, och jag vägrar att ge upp. Så vi slår knut på oss själva. Och jag ringer några tiggarsamtal till. Så jag kommer att hitta dem. Jag kommer att fylla skolan med fantastiska människor som liksom jag inte står ut med att unga inte kan vara trygga i skolan, och därför ställer upp på mina krassa villkor om ingen lön.
Men var det så vi tänkte att det skulle fungera?
Jag vet inte och jag har inte tid att vänta på svaret. Eftersom jag bröt mot lagen idag igen, och det gör, ärligt talat, riktigt jäkla ont.

 

Advertisements

3 thoughts on “Idag bröt jag mot skollagen

  1. Vilken härlig, öppen och förträflig reflektion Ingela! Så unikt för en rektor!
    Jag delar Din oro och funderar hela tiden på vad vi kan göra för att komma till ro med våra ungdomar.

    Det handlar inte bara om rasterna, utan även lektionstid. Vi måste framför allt få in eleverna i klassrummen så att korridorkulturen bryts. Det är ytterst olyckligt att se ungarna driva runt på skolan då de egentligen skulle sitta i ett klassrum och arbeta.

    Jag ser ett problem som måste lösas så fort som möjligt. Korridorsamhället växer och det ger inga bra signaler till de andra eleverna som verkligen vill arbeta. Eleverna som driver runt kan inte må bra av att man dag in och dag ut tilllåter de ”vara ifred”. För mig betyder samma sak som att vi inte bryr oss.
    Ingen människa mår bra av att känna sig exkluderad och/eller misslyckad. Den aggressiviteten, ilskan och attytiderna vi sedan bevittnar fungerar bara som en själs spegel och rop på hjälp.

    Vi måste orka mera! Mobilisera oss och få in eleverna i klassrummen innan det blir för sent.
    Orkar eleven inte sitta i storklass och arbeta så får vi se till att hen kan sitta någon annanstans och utföra sina uppgifter med en stödjande vuxen.

    Det är vad jag tog med mig hem efter en avslutad vecka.
    Trevlig helg önskar Irena

  2. Hej! Jag gillar textens andemening att det behöva fler vuxna i skolan. Men jag måste fråga om varför jag och andra i min yrkesroll ska vara en juste vuxen och ställa upp för dessa barn och unga. Jag jobbar idag som fritidsledare på en skola och en stol del av min arbetsdag går åt att se till att det flyter i skolan, att de barn med myror i benen inte förstör för andra barn, att de elever som är duktiga i skolan får den hjälp de behöver. Att de barn och unga som är otrygga och inte litar på oss vuxna kan känna en liten liten tilltro till världen igen. Så mitt jobb är lika viktigt som lärarnas men jag uppfattar din text som att jag ska göra allt detta men jag ska göra det gratis, för att skolans budget inte räcker till till mig och mina yrkeskamrater. Hur tänker du då?

    • Hej Kimmsan! Tack att du tar dig tid att kommentera och reflektera över min text! Nej, jag tycker verkligen inte att du som fritidsledare eller andra yrkesgrupper ska jobba gratis i skolan; det jag menar med mitt ”tiggande” till idrottsföreningar och andra aktörer är att jag hoppas att de ska kunna bidra i ett gemensamt arbete för våra unga genom att kanske förlägga en del av sin arbetstid till skolan. Är man t ex avlönad idrottsledare i en klubb kanske klubben är beredd att satsa på att man lägger några av de där ledar-timmarna på att möta sina unga idrottare i deras skolmiljö.
      Men mitt budskap med texten är ju att hela systemet är galet; jag skulle väldigt gärna anställa fler fritidsledare och andra yrkesgrupper i skolan, men då måste skolans finansieringssystem göras om, för skolpengen räcker i princip enbart till lärarkostnader, åtminstone för de äldre eleverna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s