Ingens fel – allas ansvar

Idag skriver jag på  Åsikt.DN.se apropå diskussionen om skolans roll kring nätmobbing.

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 22.07.21DN:s påbörjade artikelserie om nätmobbing bland unga har väckt stor uppmärksamhet och starka reaktioner. Med all rätta. Det är förfärligt och helt oacceptabelt att människor, vare sig de är barn eller vuxna, utsätts för kränkningar och hot – på nätet eller ”afk” – away from keyboard.

Redan i söndags berättade DN att den fortsatta granskningen i frågan kommer att handla bl a om ”vad skolan gör åt problemet med nätmobbing”.
Igår uttryckte också Barn och elevombudet sin tydliga förväntan på att skolan som system tar sitt ansvar för att förebygga, utreda och stoppa nätmobbing.
Och jag håller med.
Skolan, som är den samhällsinstitution där alla barn och unga finns under de viktiga åren då de ska växa upp till demokratiska medborgare, har ett tungt ansvar för att alla elever är trygga. Och för att alla elever lär sig att möta både sig själva och andra med respekt. Tryggheten och den ömsesidiga respekten är en grundförutsättning för lärande och därför en självklar beståndsdel i skolans uppdrag.

Men det finns ett stort problem med meningen ”vad gör skolan åt det…”
Under efterkrigsåren var det självklart att betona skolans fostrande roll, och – makt.
Där samlades alla barn, där fanns auktoriteter och där serverades undervisningen i form av självklara ”rätt” eller ”fel”. Den som inte lydde riskerade bestraffning.
Så ser världen inte längre ut. Barn och unga har massor av röster och förebilder att förhålla sig till i vårt digitala och globala samhälle. De flesta av dem utanför skolan.
Barn och unga har också självklara rättigheter där vi (hoppas jag) är helt överens om att exempelvis fysisk bestraffning är helt uteslutet.
Självklart finns det mer att göra i skolan. Jag är inte det minsta intresserad av att gå i polemik med Barn och elevombudet. Lagen är glasklar; skolan har ett stort ansvar.
Men jag önskar att vi kan vara överens om att näthat och –mobbing är ett problem som är större än så.

Jag önskar att vi kan vara överens om att språkbruket på nätet, bland både barn och vuxna, är en spegel, bara några nyanser mörkare, av det språkbruk vi möter i samhället i övrigt.

När Kalles pappa näthatar Zara Larsson och kallar henne ”hora” är skolans ansvar att få Kalle att förstå att det inte är okej att kalla en jämnårig för ”hora” på nätet oändligt mycket svårare. Inte omöjligt, men oändligt mycket svårare.

När jag i samtal med vårdnadshavare förklarar att det är oacceptabelt att deras barn/min elev säger ”jag ska döda dig” till en klasskamrat, och möts av förklaringen att ”jamen, så säger vi ju hemma när vi är arga på varandra”, är det oändligt mycket svårare för oss i skolan att få eleven att förstå allvaret i ett dödshot, vare sig det är ropat i korridoren eller skrivet på Kik.

När uttrycket ”skjut mig” (på nätet gärna följt av en emoji med en rykande pistol mot huvudet) har blivit ett fullkomligt etablerat sätt att uttrycka besvikelse och frustration, är steget inte så långt till att vi inte heller reagerar på ordens faktiska betydelse när någon säger ”jag ska skjuta dig”.

Det går förstås att avfärda den här argumentationen med att det är skillnad på när man inte menar illa och när man verkligen vill såra/kränka någon, men igen; skolans uppdrag och ansvar att lära barn och unga den här skillnaden, att ”skapa förståelse för hur ont det kan göra”, som BeO uttrycker det, blir oändligt mycket svårare.
Barn gör, som bekant, oftare som vuxna gör, än som vuxna säger.

Jag säger inte att det är omöjligt. Trodde jag det borde jag sluta som rektor idag – skolan behöver inga cyniker. Jag avsäger mig inte på något vis det stora ansvar som vilar på just skolan, och jag vägrar att ge mig in i ett ”blame game” där någon utpekad samhällsgrupp ska ställas till svars och hängas ut.
Men jag köper inte det enkla svaret att skolan, ensam, har och ska leverera lösningen!

Skolan är en del av ett sammanhang!

Skolan är, precis som nätet, en spegel av ett samhälle där vi alla måste välja, vilja och orka ta ansvar för hur vi är mot varandra, hur vi har det med varandra.

Min önskan är alltså att de aktörer som väcker eller deltar i debatten om nätmobbing; media, politiker, intresseorganisationer och privatpersoner, tar detta gemensamma ansvar. Det är ingens fel att nätmobbing bland unga existerar, men det är allas ansvar.
Samhällsutmaningar behöver mötas med ett samhällsperspektiv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s