Att slåss mot systemiska väderkvarnar

Jan Gradvall skriver i DI om alla de barn vars drömmar krossas i en skola som inte möter deras styrkor i lärandet utan snarare, av tradition och djupa normspår, bara ser deras brister (i Gradvalls exempel de som p ga av dyslexi har det extra jobbigt med skriven text).

”Att inte låta barns drömmar krossas i skolkorridorerna är besparing för Sverige. Att ha en skola som är uppbyggd kring flera inlärningssätt kostar i längden mindre.”

Jag tror att Jan Gradvall har helt rätt.
Nej. Jag VET att Gradvall har rätt.

På förhållandevis kort tid (i ett skolhistoriskt perspektiv) har andra former av text, det som vi ibland kallar multimodal text, seglat upp som möjliga vägar för lärande och uttryckande av kunskaper och kompetenser i skolan. Ofta är argumentet för digitala verktyg, t ex läsplattor, i skola och förskola att ”skolan måste vara en del av samhället och läsplattorna finns nu i var mans och kvinnas (och barns) hand, så varför inte också i skolan”. Mer sällan orkar eller kan de som argumenterar för eller emot (mobiltelefonförbud i skolan, någon?) hämta djup i argumentationen i de beforskade fakta som visar att många, många barn, inte bara de med diagnostiserad dyslexi, lär lättare, djupare och med större motivation när variationen i verktyg är större. Här betyder naturligtvis variation också andra former än digitala. Rörelse, estetiska uttrycksformer, musik…

Det finns så många parametrar att ta in. Antalet barn som får någon form av neuropsykiatrisk diagnos ökar i vår del av världen. I det rådande systemet söker vi förtvivlat efter förklaringsmodeller och sorteringsstrukturer för alla dem som inte passar in i klosterskolans läs-och-skriv-på-papper-kultur.

Samtidigt hissar högskolor och universitet, ja även gymnasieskolor varningsflagg; fler och fler studenter saknar förmågan att läsa, förstå och konstruera vetenskaplig text.

Och den vetenskapliga texten är nån sorts fundament för hela vår västvärldstillvaro, eller hur?
Det som är skrivet är sant.

Ett barn som misslyckas i skolan kommer att kosta samhället stora pengar, också detta finns det forskning som beskriver. Det personliga lidandet går naturligtvis inte att sätta en prislapp på, men är självkänslan kring den egna förmågan till lärande körd i botten redan under uppväxten krävs varken rocket science eller psykologexamen för att förstå att det riskerar att påverka, och begränsa, väldigt många livsval för en människa.

Så varför är det så svårt? Varför har vi inte en skola som är uppbyggd kring flera inlärningssätt, som Jan Gradvall uttrycker det?

Låt mig berätta min skolas (hittills) korta historia. Som ett exempel på den paradigmkris som skolan befinner sig i:
För ett år sedan öppnade jag som rektor tillsammans med ett femtontal lärare och pedagoger en helt ny kommunal grundskola. I en växande stadsdel i en medelstor svensk stad. Fantastiskt! Vilken möjlighet och vilket driv i nybyggaranda och förändringslust! Global – digital – verbal. Utgångspunkten var att ta uppdraget i läroplanen om att ge eleverna helhet, sammanhang och variation i lärandet på största allvar.
Med digital teknik i form av läsplattor för alla elever (för de yngre en på två eller tre; samarbetet kring uppgifterna som görs i plattan är i sig gynnsamt för språkutvecklingen) och hög kompetens hos samtliga lärare ger vi eleverna, alldeles oavsett deras förkunskaper, förutsättningar och lärstyrkor, mängder av alternativa sätt att lära. Vi valde bort traditionella skolböcker. I de digitala verktygen och i den gemensamma informationsflod som internet är, finns allt vi behöver; lärarnas roll är att välja stoff, träna källkritik, välja arbetsformer tillsammans med eleverna och leda och stimulera deras lärande; enskilt och i grupp.

Det blev fantastiskt bra! I vårt elevunderlag finns naturligtvis den ”statistiska andelen” elever med olika svårigheter, t ex dyslexi. Med den variation lärarna kan erbjuda i undervisningen och de stöd för t ex skriven text som finns i appar och program, blir det som varit svårigheter för den enskilde eleven bara en normal variation i lärandet. Eleverna producerar filmer, texter, bilder och lär sig både genom att göra och av det slutgiltiga resultatet.

Gott så.

Skolår två, som vi just klivit in i, kunde startat bättre. Eller, det har startat fantastiskt på många sätt.
Mer än 100% ökning av elevantalet! I måndags hade vi 310 elever som myllrade in på skolan! Ryktet har spridit sig om att vi erbjuder bra undervisning och en kreativ lärmiljö och det är vi oändligt stolta och ödmjuka inför. Nya kollegor bland lärarna; ett tillskott av ännu mer nybyggaranda och utvecklingslust.
Det sjuder av liv i skolan!

Men i somras hade vi inbrott. Många av våra läsplattor stals.
Så när terminen startade i måndags hade vi inga digitala verktyg att erbjuda våra elever, och knappt några datorer till våra nyanställda lärare. Vi hade heller inga traditionella skolböcker att plocka fram ur förråden som alternativ. Vi har ju valt att istället satsa på de digitala verktygen, som ökar möjligheten att variera undervisningen.
Men investeringspengar hade vi i fjol, när skolan var ny. I år har vi en driftsbudget. Om ett halvår, när vi kliver in i nästa budgetår, ska den dessutom vara i balans. Då finns inga pengar för att ersätta de stulna läsplattorna. Som rektor står jag inför ett omöjligt val; göra mig av med personal för att ha råd att köpa lärförutsättningar för eleverna. Men utan lärare som leder är de digitala verktygen värdelösa…
Mitt enda alternativ är inget alternativ.

IMG_4597Jag vill här vara noga med att jag varken vill gnälla eller hänga ut min stads politiker eller tjänstemän.
Jag vill peka på den där paradigmkrisen.

Precis som Jan Gradvall skriver är det en investering att förändra skolan till en plats där alla former av lärande ryms, eftersom de tekniska prylarna och den förändring och utveckling av lärarens roll som krävs i ett inledande skede är dyrare än traditionella text- och skrivböcker och traditionell föreläsningsundervisning. En investering som är omöjlig att räkna hem på ett kalenderår. En investering i människor som kanske inte ens är möjlig att räkna hem inom grundskolan eller ens inom utbildningsförvaltningen. Det kanske är i socialtjänstens minskade kostnader vi ser vinsten. Om tio år.
Eller i polisens budget. Eller arbetsmarknadsåtgärderna. Eller sjukskrivningstalen.

Paradigmkrisen som skolan bara måste igenom (alternativet är, tror jag, ett totalt, utdraget och mycket smärtsamt sönderfall av skolans nuvarande system) är stor och svår. På systemnivå finns ett oändligt antal förutsättningar och parametrar som måste förändras, som måste möjliggöra det som väldigt många skolledare och lärare ser och vill och dagligen verkar för.

Låt mig lista några sådana stenar som måste vändas på för att skolan ska kunna kliva in i det nya paradigmet;
Timplan och schemanormer (för att inte tala om schemaprogram som till en absurd grad försvårar ett ämnesintegrerat tänk)
Synen på lärares arbetstid
Kommunala kalenderårsbudgetar
Korta, krassa mät- och jämförelseinstrument som ofta missar många mål kring elevers lärande
Lärarutbildningens fokus
Diagnostisering som snuttefilt i en värld där vi påstår att vi gillar olika

Det kräver stort mod. På alla nivåer. Men systemnivån måste med!
Jag försöker vara en modig rektor, mina lärare är enormt modiga som tillsammans med mig vågar kasta sig ut i ett prövande framtidsskapande, elever och föräldrar på min skola är modiga som väljer att lita på vår professionalitet och kompetens, trots att vi vill göra något de inte känner igen och inte alltid förstår.
Men vi brottas mot systemiska väderkvarnar som gör det brutalt mycket svårare att uppvisa snabba resultat på förändringens framgång.

Och varje elev som misslyckas är en mycket, mycket onödig kostnad för oss alla.

 

 

 

Advertisements

2 thoughts on “Att slåss mot systemiska väderkvarnar

  1. Ping: Att slåss mot systemiska väderkvarnar | Styrbords tankar

  2. Jamenprecis.
    Jag läste samma artikel och mina tankar drog iväg åt samma håll som dina ungefär.
    Jag kan inte förstå (jo rent systemmässigt men/och det är ju ett skitsystem vi (som går med på spelreglerna) låser oss själva vid) att det ska vara så svårt att skapa skolsammanhang där alla nu rådande kända lärstilar är tillgängliga utan att elever ska erbjudas detta utifrån svårighet eller funktionshinder. En skola för alla.
    Samhällsmässigt och människovärdesmässigt.
    Och – bara för att det är bra för fler innebär det väldigt sällan att det är flummigt eller omätbart.

    Tack för text Ingela!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s