Skriver du under?

Skriver du under på det här?
Ganska ofta i vår åsiktsintensiva tillvaro ställs man inför just den frågan. Ska jag gilla det här inlägget på FB? Ska jag dela vidare? Ska jag skriva under på uppropet/öppna brevet/protestlistan?
Rätt ofta gör vi nog antingen eller ganska oreflekterat. Men ibland ställs det på sin spets.
Jag fick den där frågan häromdagen.
-Vill du skriva under på det här?Blyertspennor

Nätverket Barn i behov skrev ett debattsvar, med fokus på elever med neurospykiatriska funktionshinder, på Miljöpartiets löfte om ett generellt specialpedagogiskt kunskapslyft för skolan .
Förutom att bli väldigt hedrad av att ens få frågan i sällskap av kloka och namnkunniga forskare, organsiations- och nätverksledare och vassa debattörer fick jag ett reellt huvudbry att förhålla mig till. Sånt gillar jag!

För ville jag skriva under?

I den rent grundläggande frågan om alla barns rätt till god utbildning och skolgång, alla barns rätt att få lära och utvecklas till sin fulla potential är mitt svar ett rungande ja. Självklart.
I frågan om att de (vi) som jobbar i skolan behöver ha (rätt) kompetens för att möta olika barn med olika behov för att iscensätta det mest framgångsrika lärandet – för alla – också ett bergsäkert ”ja”.
Men det där lilla ”vi:et” som efter lite tvekan klämde sig in i meningen ovanför. Det var det som fick mig att till sist bestämma mig för att inte skriva under. Fast jag liksom skriver under på allt.

För det är ju skolan som idag inte lyckas med sitt uppdrag – trots att det är tydligt reglerat i lag. Det är på grund av detta pågående misslyckande som nätverket och de övriga som satt sin signatur på inlägget ser behov av att förtydliga och vässa frågeställningar och krav. Och jag representerar skolan. Jag är en del av svensk skola- och det är alltså mitt ansvar.
Och jag misslyckas. Vi misslyckas.
I min (möjligen naiva) hjärna landade jag i att jag skulle göra det för enkelt för mig själv om jag skrev under och liksom ställde krav på ”någonannan” på sådant som jag redan enligt lag är tvungen att leverera. Jag skulle tänka att det var ju skönt; det är någonannans (Regeringens) ansvar att se till att vi gör rätt saker i skolan, på alla nivåer. Och luta mig tillbaka och vänta på att någonannan ska lära oss hur vi gör rätt saker. (Ja, jag raljerar, för jag vill sätta fingret på något och då behöver man ibland mejsla sitt budskap i enbart svart och vitt).

För jag är inte säker på att specialpedagogik så som vi ser på den idag är svaret på ”rätt kompetens”. Jag är av den åsikten att den grundläggande lärarkompetensen måste innehålla delvis andra, eller fler, saker än den gör idag. För det som är bra för barn med särskilda behov är väldigt ofta bra för alla barn! Och då pratar vi PEDAGOGIK, inte specialPEDAGOGIK. Alla lärares (och beslutsfattares!) verktygslådor behöver fyllas med mer – bli djupare och bredare!
Och för tydlighetens skull vill jag poängtera att jag är helt överens med debattörerna om att inkludering in absurdum sällan är svaret. Ibland är exkludering den bästa inkuderingen! Skolan som system behöver definitivt ha fler alternativ att erbjuda när det ”vanliga” inte är det bästa.

Min i särklass mest spridda och positivt kommenterade tweet är den där jag säger ungefär att ”tänk om vi kunde enas om att särskilt stöd egentligen är detsamma som särskilt bra undervisning”. För jag tror inte att vi kommer hela vägen om vi fyller skolorna med fler special-. Vi måste fylla skolsystemet med kompetenta ledare, lärare och pedagoger, i alla kategorier, som ställer upp på självklarheten i alla barns rätt till ett kvalitativt lärande, och som i en kultur av gemensamt ansvarstagande ser sin roll i just det kvalitativa lärandet. Som innan de skickar ut bråkmakaren i korridoren eller ropar på liten undervisningsgrupp (eller ringer på uttröttade förtvivlade föräldrar) eller suckar över eleven som snabbast av alla blir klar med alla uppgifter och vill vidare, och sätter ett korsord i händerna på hen, systematiskt och professionellt prövar och utmanar sin egen klassrumspraktik för att hitta rätt nycklar till just DET DÄR barnets lärande.

För vi riskerar annars att reproducera och asfaltera en tämligen smal normväg där färre och färre passar in i mittremsans beskrivning av det normala, eftersom allt annat är special-….

I min värld är vi tillbaka i den stora utmaningen att vi i skolan generellt behöver ett mindset snarare än en satsning. Och jag vill välvilligt tro att ambitionen i Miljöpartiets löfte är att åstadkomma ett mindset med hjälp av ett kunskapslyft, men jag blir lite, lite frustrerad över att politiken liksom aldrig tar steget fullt ut och lyfter frågorna till den ideologiska nivån.

Hur ser vi på människor? Hur ser vi på lärande? Hur ser vi på syftet med lärandet?
Vilket är skolans professionella uppdrag i relation till detta?
För min erfarenhet säger mig att när vi börjar där. I visionen, ideologin och den i ord omsatta beskrivningen av VAD VI VILL SE, då kan vi på allvar börja prata om vilka konsekvenser det synsättet får för våra handlingar och våra prioriteringar – på alla nivåer.

Det kanske var dumt av mig att tacka nej till att skriva under. Jag är ju egentligen helt överens med debattörerna. Men ur mitt skolledarperspektiv fanns det några viktiga aspekter som jag behövde få säga.
Det har jag gjort nu, och skrivit under på.

 

PS: Under Almedalsveckan arrangerar @Skolvåren ett antal Walk´nTalks och en workshop på temat ”Är skolan svaret på frågan?”. KOM GÄRNA och möt mig där och fortsätt samtalet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s