Styrkedjor, möten och speglar. Skolriksdagen 2015.

Efter två intensiva dagar på Skolriksdagen försöker jag landa i tanken och summera det jag hört, sett och tänkt. Det blir lite spretigt.
Som ofta när det pratas skolutveckling är det speglingen som jag tar med mig hem i första hand. Speglingen av det jag tänker och gör i hur andra tänker och gör. Speglingen av var i olika utvecklingsprocesser min skola, min skolkommun befinner sig, i förhållande till var andra befinner sig.
Utmaning och bekräftelse. Inspiration och frustration.

Och så förstås mötena! Det finns en genuin glädje i att möta människor jag tidigare egentligen bara mött i sociala medier (främst på twitter) i “3D” som Magnus Blixt från Skapaskolan uttryckte det. Nätverkande är energipåfyllande och gynnsamt för mycket. Ett kort möte på en konferens kan ju resultera i samarbete, samverkan eller fortsatt samtalande. Jag tror och hoppas att många av deltagarna på Skolriksdagen gick hem med många såna möten i bagaget!

Det var första gången jag var på Skolriksdagen, och jag behövde då och då påminna mig om vilka som är målgrupp för konferensen. Jag är helt säker på att också endel av föreläsarna, t ex gymnasieminister Aida Hadzialic, hade behövt bli påmind om att det nog var ungefär lika många tjänstemän; (tjänstehen hade nog Sara Lundh sagt) skolchefer, utvecklare, rektorer et c,  som lokala skolpolitiker bland åhörarna. Hennes anförande var mest riktat till politikerna med en uppmaning om att samarbeta, att lägga polemiken åt sidan, men sköt långt över målet och saknade den energi och framtidstro vi hade behövt höra från en av skolans viktigaste makthavare. Jag hoppas att det berodde på att hon äntrade scenen direkt efter estradören Claes Schmidt/Sarah Lund, som under en underhållande timme utmanat alla våra föreställningar om hur fördomsfria och normkritiska och ”normala” vi är. Det var ingen lätt uppgift för minister Hadzialic att ta över efter denna stormvind av skratt och effektfulla oneliners, men ändå, som sagt. Jag hoppas att hon bara hade en dålig dag.

Men tillbaka till målgruppen. Många skolpolitiker. Det är mycket bra att de i seminarierna får en bredd av “best practice” från olika kommunala företrädare. Jag har långt ifrån varit på alla seminarier men twitterflödet har signalerat att det presenterats många intressanta exempel på utvecklingsarbete.
Samtidigt blir jag lite modstulen. Jag förstår ju att Skolriksdagen inte går att jämföra med skolmässor riktade främst till lärare och aktiva pedagoger, men om skolpolitiker som inte dagligen är i skolverksamhet ska våga säga ja och kör! till utvecklingsarbete i kommunerna behöver de bli mer än informerade.
De behöver bli inspirerade och kanske till och med lite provocerade!

Jag såg och hörde som sagt inte allt, men jag saknade spjutspetsarna! De exempel av best practice som pekar på konkret förändring i klassrum och lärandesituationer och resultat, men också beskriver vägen dit, på olika nivåer. Som utmanar det rådande skolparadigmet, som vänder ut och in på tankenormer och i sig själva väcker de riktigt relevanta frågorna hos närvarande politiker. Jag hade gett mycket för att vara en fluga på väggen under eftermiddagen dag 2, då alla partigrupper hade egna möten, som jag tänker i stor utsträckning handlade om att formulera gemensamma visioner och prioriteringar utifrån det man hört och sett. Jag hoppas att det var det de gjorde, men jag är inte säker på att det blev direkt revolutionerande nya tänk de tog med sig därifrån..

Det är som att vi börjar i fel ände.

James Nottingham beskrev i sin föreläsning (även han en briljant och underhållande föreläsare, men snart måste väl alla skolmänniskor i Sverige ha hört honom säga det han säger?!) de sju stegen till den “formativa bedömningshimlen”. Det går förstås att omsätta i utvecklings- och lärandeprocesser på alla nivåer i skolan.
Steg 1: sätt upp ett mål.
Ett mål kräver en vision. En bild av vad vi vill se när det är bra. När det är som bäst. SEN kan vi börja diskutera vägen dit, och pröva, ompröva och pröva igen.

Skärmavbild 2015-04-28 kl. 21.51.58Jag kanske inte var tillräckligt uppmärksam, men jag saknade den där visionen. I Gustav Fridolins anförande och i Aida Hadzialics. Jag håller tummarna för att det formulerades visioner och ritades vägar dit så att pennorna eller paddorna glödde på partigruppsmötena!  

Jag blev nidritad av Max Entin! Bättre än så blir det inte för en skolmänniska som följer Max i bl a Lärarnas tidning. Mästerligt och lagom elakt fångar han ögonblicksbilder och samtidsgalenskaper i sina teckningar. Mig fångade han med tävlingshornen rejält utväxta i skallen…

Jag funderar mycket på hur länkarna i den omtalade styrkedjan sitter ihop. Intrycket är att de är ganska många på mitten, de där länkarna. Och om skolutvecklingen rullar snabbare hos professionen (för det är ju där vi pratar om att den ska hända, i kollegialt lärande på vetenskaplig grund) än hos den politiska styrningen på lokal nivå, då riskerar styrkedjan att bli en strykkedja. Därför att maktperspektivet är ständigt närvarande. Därför att systemet är uppbyggt som det är.

Men å andra sidan finns det, rätt använt, en enorm kraft i den där kedjan! Flera kommuner har pekat på att det går, att det blir bra för eleverna och att det blir ännu mer meningsfullt för lärare och rektorer. Då är det inte bara en effektiv styrkedja vi pratar om. Då är det en styrkekedja!

Så det tar jag med mig från Skolriksdagen.
En medvetet vald optimistisk syn på utvecklingskraften i styrkekedjan!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s