Om Yakov fick skriva nästa utvecklingsplan..

Jag gästtwittrar och -bloggar på Skolriksdagen idag.
Det är ett gynnsamt uppdrag; jag får gå på mängder av intressanta seminarier med motprestationen att jag twittrar och bloggar aktivt om det jag hör, ser och tänker. Plättlätt – twitter är ju den omjämförligt bästa anteckningsboken för konferenser! Jag får inte bara tillgång till mina egna utan också mängder av andra människors reflektioner, anteckningar och reaktioner på det som sägs; i realtid men också i ett dygnetrunttillgängligt evighetsbibliotek under hashtagen Skolriksdag.

På förmiddagen inledde utbildningsminister Gustav Fridolin. Jag satt redo vid mitt tweetdeck för att skicka ut hans ord i mina flöden. Men det blev inte så mycket. Han pratade om det gemensamma ansvaret; att sluta lägga tid och energi på att bolla mellan varandra och skuldbelägga.
Slut på blamegame, med andra ord! Gott så.
Han pratade också om Lågstadielöftet; en morot för huvudmän att få extra statsbidrag till lågstadiet under förutsättning att man som huvudman har en långsiktig strategi för rekrytering av nya lärare, satsning på stöd för nyanlända elever och fokus på att utveckla lärarnas ledarskap.

Den enda gången Fridolins anförande fick en påtaglig reaktion bland åhörarna var när han på en direkt publikfråga svarade på hetpotatisen om skolgång för EU-migranters barn:
“Huvudmannen har skyldighet att ge utbildning för barn som har rätt att vara här, och därmed rätt till utbildning, men för de barn som inte har rätt att vara i Sverige har huvudmannen rätt att ge utbildning i alla fall.”
Klart som korvspad?

Skärmavbild 2015-04-27 kl. 14.51.46

Yakov, elev på Skapaskolan i Huddinge och del av den pop-up-klass som fanns på plats i huset, var en av dem som lyssnade på Fridolin. Hans bloggtext är en briljant sammanfattning av ministerns anförande.
I salen satt över 2000 ledare inom skolan. Kommunpolitiker, förvaltningschefer, skolchefer, rektorer och lärare. Vilken möjlighet att prata om det som SKL:s ordförande Lena Micko lyfte; att vi behöver jobba tillsammans!
Vilka förväntningar har du på oss, minister Fridolin?
Var och när börjar vi på riktigt prata med varandra och jobba tillsammans?

Var finns visionen? Var finns den starka styrningen i att varje elevs rätt till lärande måste få konsekvenser inte bara i klassrummet och i relationen mellan lärare och elev, utan också längre upp i styrkedjan?
Är “lyft” och “löften” ovanifrån det som ska tillföra bränsle i skolsystemet?

Yakov och hans klasskamrater går i skolan på skolriksdagen. I utställningshallen (inte så mycket här som på andra skolkonferenser, men även här) är liksom diket mellan lärandepraktiken och styrspråket krondjupt och kronbrett. Bra, väl underbyggda och vettiga lösningar för en tidsenlig, framgångsrid klassrumspraktik och lärandemiljö presenteras utan att på riktigt kopplas ihop med det som diskuteras i föreläsningarna. För det är väl ändå i “klassrummet” (oavsett var vi förlägger klassrummet rent fysiskt) det ska hända?
Mer än på chefernas skrivbord, menar jag.

Pop-up-klassens närvaro riskerar att bli anektdotisk. Jag är rädd att många många skolpolitiker och skolchefer på skolriksdagen tycker att elevernas närvaro är en färgklick i en ganska kostymgrå tillvaro, men att de inte ens tänker tanken att eleverna i deras hemkommuner också borde flytta med sig skolan in i stadshuset. Eller in i utvecklingsdokumenten.
Låt Yakov skriva nästa plan!

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s