Får man älska sina medarbetare?

Jag går en sväng genom skolan. High-fivar en etta, får en snabb kram av en fyra.
Samma elev som senast igår utmanade sin lärares tålamod till bristningsgränsen och lite till. Den läraren mejlade en plan för fortsatt arbete kring den berörda eleven igår kväll. Bara för att jag skulle veta. Spanar in i slöjdateljén och ser läraren visa en sjua hur han ska sandpappra bort klarlack från en stol som ska renoveras. Får ett mejlpling i mobilen; en av fritidspedagogerna har gjort klart julschemat och cc:ar mig informationen till berörda. På skolgården busar förskoleklassens lärare med barnen och knyter färgglada band runt trädstammar. Rödrosiga kinder och glada rop. Från hemkunskapssalen luktar det nybakt.

”Det är bara ett jobb, Ingela”.
Jag får höra det då och då. När kollegor, vänner och familj ser att jag är trött och lite sliten. När övertidstimmarna växer lavinartat.
Det. är. bara. ett. jobb.
Ja. Jag vet.
Det är bara ett jobb, och jag är inte mitt arbete – livet är mer än arbete.
En människa är mer än sitt arbete.
På jobbet ska jag tänka och göra. Veta, planera, systematisera, strukturera, organisera och utvärdera. Allt det där är jag nog hyfsat bra på. Det är därför jag har fått förtroendet att vara rektor.

Men vet ni. Jag tror att jag gör ett otroligt mycket bättre jobb när jag väljer att också känna.

hjärtaJag älskar mina medarbetare!
De tänker, planerar, systematiserar, strukturerar, organiserar och utvärderar elevernas lärande. De samarbetar, utmanar och provocerar (ibland) varandra till att bli lite bättre, lyckas ännu lite bättre med en elev, en grupp eller ett ämne. De är arga, glada, slutkörda, förtvivlade, frustrerade, missnöjda och fulla av energi. De går hem sura och trötta och morgonen därpå möter de varandra och våra elever med ett leende och en inbjudan till nystart och omstart.
De tänjer och utmanar mina gränser; de ställer frågor, ställer krav, vill ha mer, vill ha bättre, vill inte alltid göra som jag har tänkt.
De säger åt mig att gå hem när klockan är sen och de skickar knasiga meddelanden till varann och till mig.
De klär mangrant upp sig i högtidskläder när det är Nobeldag. Bara för att det är roligt.
De skrattar. Hysteriskt och befriande. Drar galna historier och hjälper varandra att få distans till vardagsslitet.
De kramas. Med varandra, med eleverna och med mig.

Får man älska sina medarbetare?
Nej, det får man säkert inte enligt vår mellanmjölkssvenska definition av en chefs uppdrag. Lämna känslorna till privatlivet. Var effektiv och rationell och bra på ditt jobb. För det är bara ett jobb.
Jag struntar i det där. Jag älskar mina medarbetare innerligt. Det finns gott om plats för dem i mitt hjärta. Det finns plats. Och jag tror inte att de misstycker.
Mina medarbetare gör kanske inte ett bättre jobb för att jag går runt på skolan och älskar dem. Men de gör knappast ett sämre jobb.
Och jag gör definitiv ett bättre jobb! För med känslorna påslagna blir jag klokare, helare, mer nyanserad och liksom… varmare i mitt ledarskap.
Så för mig blir det enkelt. Jag har ett jobb, ett uppdrag. Jag vill utföra det så bra det går, och därför väljer jag att vara passionerad. Att älska.

Och by the way; jag älskar alla våra elever också. Varenda en!

 

Advertisements

One thought on “Får man älska sina medarbetare?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s