Ur rektorshjärtat

Ibland händer det att jag känner mig missmodig.
Jag tänker att jag är naiv och dum och godtrogen och att de som ropar ut om allt som är fel har rätt.
Att det faktiskt är fel på allt. Det är fel på eleverna. Det är fel på föräldrarna. Det är fel på samhället.
Det är naturligtvis jättefel på skolan.

Folk borde skärpa sig, det var bättre förr och allt det där.

Ibland händer det nästan att jag trycker på gilla-knappen och delar vidare ett av alla de där utropen. Ibland oroar jag mig för att det inte ska vara möjligt att få elvaåringar att sluta kränka varandra verbalt i klassrummet. Ibland får jag ont i magen när jag ser sjuåringar som inte lärt sig hur man leker, framför allt inte tillsammans med andra sjuåringar. Ibland är jag beredd att ge upp när fjortonåringen för trehundrade gången med ett flin ignorerar det jag säger. Eller när två tredjedelar av elevernas vårdnadshavare inte dyker upp på ett föräldramöte.

Bild 1Visst blir man lite sugen på att spy ur sig ett gäng cyniska kommentarer
och MARKERA? Säga åt folk att skärpa sig. Jag skulle antagligen få lite mindre ont i magen en stund.

Folk borde definitivt skärpa sig, och det var utan tvekan bättre förr.
Det var enklare. Inte så rörigt. Inte så mycket att hålla reda på och inte så många perspektiv att försöka förstå och förhålla sig till. Världen bestod av ett välbekant här (där allt var rätt) och allt annat var det andra (där allt var om inte fel så i alla fall konstigt).
Och jag skulle ju kunna välja att stanna kvar i min mycket enklare ”detvarbättreförr”-önskevärldsbild och MARKERA mot folk som inte skärper sig. Krypa upp i mitt cyniska soffhörn och vara arg och bitter och besviken. Och kräva något annat.

Men grejen är att världen ju inte är enkel! Varken den i mitt närsamhälle eller den globala!
Det välbekanta här är uppblandat med en salig röra där – det har blivit ett nytt här. Världen, och vår tillvaro i den, är oändligt komplicerad och komplex, och den kommer liksom aldrig att bli enkel igen.
Så i vilken värld skulle jag leva mitt enkla liv? 

För det allra mesta känner jag mig inte missmodig.
Jag ser hur elvaåringarna för en stund är djupt koncentrerade på en gemensam uppgift, jag ser fritidspedagoger med liv och lust leda och delta i sjuåringarnas fantasilekar och jag möter fjortonåringens flin med ett stoiskt leende, för jag vet att den trehundraförsta gången jag säger till kommer hen (kanske) att lyssna. Och lära. Och jag värdesätter varenda sekund av samtalet med just den vårdnadshavare som sökte upp mig. För jag vet att för just honom är det viktigt.
Jag väljer.
Jag väljer det för mig enda möjliga sättet att möta världen omkring mig. Jag väljer att tro på min och andras möjlighet att förändra. Att göra gott. Att vilja väl. Att ta ansvar för mig själv och för min omgivning.
Det är inte lättare. Definitivt inte. Det kräver hårt arbete.
Men jag vill leva! Och jag har mycket hellre ont i magen och är missmodig då och då, än sitter i ett cyniskt soffhörn de närmsta fyrtio åren och MARKERAR för att jag kräver något annat. Av någon annan.

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s