Tjejgrejer är sämre än killgrejer – igen och igen och igen…

Samma lördag som vintersporterna, bl a längdskidåkningen, drar igång ordentligt i media, bjuder DN på ett flersidigt porträtt av Charlotte Kalla. Jag gillar Kalla. Jag tävlade själv i längdåkning en bit upp i tonåren, och fattar både kärleken till skidåkningen och hur sinnessjukt vältränade och dedicerade sin idrott elitåkarna är. Så jag läser med glädje.

Men en gnagande känsla av att något anat, något jag känner igen men helst vill slippa, kommer krypande medan jag läser. Och redan här vill jag be Charlotte Kalla om ursäkt; det är inte hennes val att bli symbol för en diskussion som jag vill lyfta. Lika lite som Lotta Schelin och nu senast Nilla Fischer egentligen kunnat göra det valet. Jag ber om ursäkt för det, men väljer ändå att använda dessa idrottsstjärnor och medias bevakning av dem för att kunna peka på ett annat perspektiv.

I ”puffen” för intervjun på tidningens förstasida står att ”Sveriges största skidstjärna ska berätta om lycka, sorg och drömmen om VM-guld på hemmasnö”. När jag läst klart tänker jag att texten väl egentligen handlar om något helt annat.
Om en manlig idrottsstjärna i en helt annan idrott.
Intervjun inleds med att Charlotte ombeds berätta om hur det var när hon en gång för sex år sedan träffade Zlatan. (Ibrahimovic, även Gud har nämligen ett efternamn…). Efter det är hela intervjun dramaturgiskt uppbyggd med en återkommande jämförelse av Zlatan Ibrahimovic och Chalotte Kalla. (Zlatan nämns oftast utan efternamn, Charlotte med både för- och efternamn).

Och jag vet inte.
Kanske gör jag en lavin av en snöflinga. Kanske förstår jag inte att artikelförfattaren Johan Esk har en genomtänkt och strategisk plan med att göra den där jämförelsen mellan Kalla och Ibrahimovic. De finns en antydan till att vilja beskriva två sorters idrottssverige; det ”gamla” skidspårssnoriga och det ”nya” fotbollscoola.
Men det som gnager i mig är en känsla av att det inte är ett medvetet reflekterat beslut att hela intervjun med idrottsstjärnan Charlotte Kalla blir en jämförelse med idrottsstjärnan Zlatan Ibrahimovic.

Om Charlotte är en av våra största idrottsstjärnor, varför måste hennes lyskraft prövas i relation till en annan stjärnas? Lyser hon inte starkt nog alldeles på egen hand?

Vem kan se framför sig en intervju med Zlatan Ibrahimovic där han ombeds berätta om sina känslor när han mötte Anja Pärson, eller Mikaela Laurén? Vem skulle ställa frågan till Zlatan om han blev starstruck då..?

I ljuset av pinsamma fotbollsgalor, bilar och uteblivna hyllningar parallellt med motsvarande nästan helt onyanserade hyllningar tycker jag mig se ett mönster i media som likt kladdiga spindelnät mellan träden i skogen liksom aldrig slutar fastna i mitt ansikte.

Tjejgrejer är helt enkelt lite sämre än killgrejer. Om och om igen.
Tjejgrejer måste jämföras med killgrejer för att ens vara intressanta att berätta om.
Tjejgrejer har inte inte tillräcklig lyskraft på egen hand.

Och att påstå det, att påstå att det är ett oreflekterat systematiskt spindelnätskladd som reproducerar historien om och om igen,
är förknippat med starka reaktioner. För den som befinner sig i strålkastarljuset, och den som sitter på makten att rikta det, är inte så intresserad av att behöva reflektera över, och kanske omvärdera, sin position och sina val.
Reaktionerna på min första trevande kommentar kring genusperspektivet i DN:s artikel på twitter antyder det;

-Du kan väl för f-n inte jämföra fotboll och längdskidåkning.

Nej. Just det.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s