Rädd eller förberedd?

Igår, fredag 7/11 (min namnsdag och kladdkakans dag, jag hoppas att du firade kakan!) tillbringade jag en lång, tankeintensiv dag på Naturskyddsföreningens höstkonferens ”Rädd eller förberedd”. Med underrubriken ”så skapar skolan handlingskraft och framtidstro” samlades en stor mängd perspektiv, åsikter, erfarenheter och exempel för att peka på utbildningens centrala roll för samhällsutvecklingen. 
Precis de där tankarna pågår i min skalle 24-7 i mitt uppdrag och min ambition att bygga upp och leda en grundskola som inte bara ska vara ”för framtiden” utan ”framtidsskapande”. Ta kommandot, liksom. Återta skolans roll som spjutspets mot framtiden.bild

Alltså var det med stor nyfikenhet jag anmälde mig till konferensen, och efter en konversation på twitter fann jag mig plötsligt presenterad i konferensprogrammet som ”gästtwittrare och -bloggare”. Tack och bock, jag twittrade så fingrarna glödde under gårdagen (twitter är världens bästa digitala samanteckningsbok; under en gemensam hashtag (#) samlar jag inte bara mina egna anteckningar, som tvingas bli väldigt distinkta av 140-teckensbegränsningen, utan också en mängd andra människors anteckningar. Helt gratis, helt suveränt. Sharing is caring!) och plockade med mig ett antal tanketrådar och blogguppslag som jag tänkte spinna vidare på här.

Lång introduktion, nu till saken.

Vems är ansvaret för att dagens unga är/blir rädda eller förberedda?
Ingången i konferensen, som leddes och modererades av en helt glimrande Kitty Ehn, klimataktivist och nationalekonom (vilken förebild!) och Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, var unga människors rädsla för klimat- och samhällsutvecklingen. Det reella hotet att vårt jordklot kommer att duka under av mänsklighetens kortsiktiga välståndsjakt och exponentiellt ökande rovdrift på gemensamma (?) resurser skrämmer de unga från vettet.
Det är faktiskt högst sannolikt att många av dagens tolvåringar under sin livstid kommer att få uppleva hur västvärldens samtliga resurs- och välfärdssystem brakar samman.

För mig fick denna tanketråd en jobbig fnurra mot slutet av konferensen. Hela dagen satt jag där som rektor och kände mig bekräftad och ganska nöjd med att jag faktiskt, på min skola (Igelsta grundskola, du hittar vår idé här), är på väg att åstadkomma precis det som alla forskare, politiker och praktiker lyfte som helt avgörande; ett helhetstänk, ett arbetssätt och en pedagogik som hjälper de unga att se hur världen hänger ihop. En ämnesintegrerad pedagogik och en tro på elevernas egen förmåga och drivkraft som utmynnar i projekt och konkret handling redan under skoltiden. Utbildning och lärande måste vara på riktigt, för att väcka intresse och engagemang hos en generation som kanske alltså redan är skrämt till apati och handlingsförlamning av sina reella framtidsutsikter.

Och det är där fnurran dyker upp.
Vi (jag) pratar otroligt mycket om hur vi som tillhör maktgenerationen just nu; vuxna, lärare, beslutsfattare, måste våga släppa taget om vår makt och auktoritet för att släppa fram de unga. Deras lösningar och idéer springer ur en ny tid och andra källor till kunskap, deras hjärnor är kanske evolutionärt annorlunda än våra, och vi måste våga låta dem ta makten för att rädda jorden.
Den iskalla, obehagliga insikt jag gjorde under gårdagen var dock att det finns en allvarlig risk att jag som vuxen makthavare alldeles omedvetet (eller högst medvetet- ännu värre!) därmed bekvämt lutar mig tillbaka och utan en blinkning lämnar över lösningen på problemen min generation skapat till kommande generation.

Om jag ändå inte kan tänka ut hur problemen ska lösas, eftersom min kreativitet är mycket sämre än de ungas fritänkande, naiva idésprutande, så kan jag ju lika gärna låta bli att ens försöka. Det är ju mycket bättre att bara tuffa på som vanligt och lita på att de där unga stjärnorna, som dessutom kommer att köra om mig både lönemässigt och kompetensmässigt precis närsomhelst, fixar allt.

Och om jag, omedvetet eller omedvetet, intar den här hållningen, då har jag inte bara gett upp om min egen påverkansmakt och avsagt mig ansvaret för mina egna handlingar, utan jag har också spätt på den förlamande oro som de unga redan bär på.
OCH jag har, än en gång, visat de unga med all (icke) önskvärd tydlighet att vuxengenerationen helst sviker, sticker huvudet i sanden och vägrar vara just vuxen (för visst gör vi mentala likhetstecken mellan vuxen och ansvar, rätt ofta faktiskt, eller hur?).
Vi säger en sak och gör en annan. Igen.

Det här är så svårt!
Det krävs all min och din kompetens, erfarenhet, viljestyrka och framtidstro för att klara av en balansgång där vi fullt ut inser att vi uppenbarligen inte har alla de rätta svaren, att de kanske faktiskt är de ungas hjärnor som ska bidra till att vända utvecklingen och rädda världen, och att vi, som vuxna makthavare och ledare, måste vara grymt skickliga på att både stå kvar som trygga möjliggörare och kliva åt sidan på riktigt.

Kan vi inte utbilda de unga genom att ge de rätta svaren (eftersom vi inte har dem),
så måste vi utbilda dem genom att ställa de rätta frågorna!

Vi måste ge dem all vår samlade erfarenhet och kunskap om hur vi lär och skapar tillsammans, ser saker ut olika perspektiv, förstår och hanterar konsekvenser, sorterar och systematiserar komplexitet … men vi måste också vara beredda på, och välkomna, att de använder alla de där kompetenserna och förmågorna på nya sätt.

Om vi inte gör det. Om vi inte kliver åt sidan och släpper taget om vår bekväma maktposition och vår självpåtagna rätt att bete oss som ansvarslös ickevuxna strutsar, gör vi de unga till reproducerande kopior av oss själva.

Och det vill vi inte.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s