Det är svårt att vara snygg när man lär sig

Det är inte jag som myntat uttrycket ovan. Jag lånar det av en kollega, som i sin tur snott det från en föreläsning. Sharing is caring! Den är så bra, tycker jag, rubriken.

Det är svårt att vara snygg när man lär sig!

På SETT-mässan i våras fick den bli rubriken på min föreläsning. Då stod jag där som
skolstrateg, kaxig blivande rektor (jag hade titeln men ännu varken skolhus, medarbetare eller elever) och B-kändis i skolbloggosfären (efter att jag både skrivit en kärleksförklaring och skällt ut finansministern) och hävdade att jag visste vad som krävs för att skapa en skola som är något annat, något bättre, som vågar utmana normer och traditioner och som möter både nutidens elever och framtidens behov.
”Snacka går ju”, var det säkert en och annan som tänkte. Med rätta. För snacka är jag bra på. Så kanske är det på sin plats med någon form av första avstämning ett halvår senare. Nu har jag ju både skolhus, medarbetare och elever. Nu är jag liksom mitt i smeten. 
Jag har ju också hävdat att reflektion, avstämning och resultatuppföljning är avgörande för både enskilda individers och organisationers utveckling, så… here we go:

Slutsats 1:IMG_0583
Ja, det är inte bara svårt, det är rent omöjligt, att vara snygg när man lär sig. Framför allt under oktober månad har jag, bildligt talat, varit tämligen osnygg hela tiden. Då var ”smekmånaden” på skolan över. Då kom verkligheten ikapp. Då kom tröttheten hos både eleverna och oss vuxna och …. vi har lärt oss mer än någonsin! Det finns en fullkomligt ostoppbar kraft i att varje problem som uppstår, varje motstånd vi möter, resulterar i en gemensam känsla av att ”wow, nu får vi en utmaning att lära oss något nytt tillsammans av!” (Jodå, även vi har förstås  hamnat i frustration, förvirring och förtvivlan, vi är inga övermänniskor, men i en lärande organisation, i ett kollegialt bejakande av att vi inte är snygga när vi lär oss, har varje utmaning ändå slutat i en gemensam beslutsamhet att lära oss något nytt och lösa de problem som uppstått.)

Slutsats 2:
Allt det där jag så kaxigt hävdade i maj, om skolans ”balansakter” och vikten av att våga hålla i och hålla ut.
Att tåla mod.  
Det stämmer!
Det är precis så viktigt och precis så svårt som jag föreställde mig att vara i systemet  och samtidigt revolutionera det, att skapa en på riktigt levande lärande organisation, att utmana och upprätthålla lärarens nya roll och att mäta elever för att få syn på lärandet. Men det går!
Jaja, tänker kanske någon, det är ju lätt att snacka, du har varit rektor i typ 11 veckor…..
– Japp! Och på de elva veckorna har jag tillsammans med mina kollegor etablerat en kultur som kommer att stå pall för rätt mycket.
Det är nämligen inte bara jag som bär den; vi gör det tillsammans!

Slutsats 3:
Det är väldigt svårt att peka ut en exakt färdväg när kartan inte är färdigritad, när man inte riktigt vet vilka vindar som kommer att blåsa eller ens exakt hur det förväntade målet ser ut. Det är också fantastiskt roligt att ge sig ut på en upptäcktsresa med likasinnade äventyrare! Och det är möjligt som rektor/chef/ledare att faktiskt både peka ut riktningen (”dit ska vi”) och samtidigt upptäcka vägen ”dit” tillsammans med sina medarbetare. Resan är verkligen mödan värd!

Slutsats 4:
Relationer. 

Slutsats 5:
Tillit.

För att någon av de tre första slutsatserna ska fortsätta vara en verklighet, och drivkraft på vår upptäcktsresa, är relationerna helt avgörande. Vi måste känna varandra, vara trygga med varandra och förstå både egna och andras styrkor och utvecklingsområden för att kunna göra ett jobb tillsammans. Och det räcker inte med att känna till varandra, vi måste lita på varandra. Mina medarbetare behöver känna tillit till mig och mitt ledarskap, och till vår gemensamma vision. Och lika viktigt är att jag känner tillit till mina medarbetares kompetens, engagemang och ledarskap i klassrummet. Våra elever måste känna tillit till skolan, till varandra, till sina lärare och till sig själva! De måste våga vara ”inte snygga” medan de lär, och de måste tro på det vi tror på; att de om några år ska lämna vår skola rustade för att skapa framtiden!

Slutsats 6:
Lärlust.
Utan den går det inte.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s