Rektors viktigaste jobb: Schemabrottning

I våras gick jag ut stenhårt och pratade om de viktigaste balansakterna som skolan har att förhålla sig till, och klara av, för att åstadkomma utveckling och förändring. Jag stod på SETT i maj och pratade om att revolutionera systemet inifrån och om att för gott säga ”hejdå” till tjänstefördelning i maj och färdigt terminsschema lagom till skolstarten.

Nu är jag mitt i smeten, kan man säga.IMG_1572

För två veckor sedan började mina medarbetare jobba, för exakt en vecka sedan firade vi födelsedags- och skolstartskalas på en helt ny kommunal grundskola i Södertälje, Igelsta grundskola.

Och jag går den där balansgången nu. Varje dag, varje minut!
Det är en kamp. En mental kamp, för jag får använda all min intellektuella och simultana kapacitet för att inte trilla, och en kamp mot klockan; dagarnas timmar räcker inte till och det är så mycket jag och vi vill åstadkomma nu. Inte nu men NU!
Jag blev påmind om det där med tiden när en av min kloka lärare replikerade idag med orden;
-De har gått fyra dagar i skolan hos oss. FYRA DAGAR! 

Så. Andas in, andas ut, och fokusera.
Min allra viktigaste match just nu; det är utan tvekan schemabrottningen.
Jag både talade och skrev i våras om fokus på lärande, om att mäta effekten av undervisning och struktur för att därefter omfördela, omorganisera och utveckla för att nå ännu högre effekt.  Jag såg framför mig en skola där lärarna arbetar i uppdragsbaserade team, där undervisningsfokus, lärare och elevgrupper är flexibla för att hela tiden möta elevernas behov och vara följsam mot det vi regelbundet mäter; effekten av undervisningen – elevernas kunskapsutveckling.

Utopi, säger du kanske.
Jajamensan! Jag är helt övertygad om att utan en utopisk bild av vart vi ska, vad syftet med skolan är och hur vi ska nå dit, kommer vi likt uppdragbara leksaksbilar irra hit och dit för att slutligen bara stanna.
Snygga, men inte på väg.

Så jag schemavägrade.
Jag mötte mina nyanställda lärare med ett par dagars idéarbete där utopin tog form och fick innehåll, och sedan skickade jag ut dem i team  med uppdraget att planera skolans första fyra veckor.
De diskuterade, tvivlade, peppade, skrattade och kanske grät lite, och innan veckan var slut hade de planerat  en fantastisk startvecka för alla skolans elevgrupper.
Och så kom eleverna. Så härligt!
Och mitt i startveckan hörde jag någon med paniken på lur säga ”vi måste ha ett schema. Ingela, vi måste få ett schema!”

Där kunde vi ha trillat rakt ner i en av alla fallgropar jag så ivrigt varnat för. Men det fanns en bisats i det där desperata utropet;
”… så att vi ser när vi har möjlighet att gå in i varandras undervisning och hjälpas åt/möta gruppens behov/planera tillsammans.”

Jamen självklart. Nu var vi på rätt väg. Poängen med att jobba i uppdragsbaserade team hade blivit självklar.
Så jag satte igång med rektors viktigaste uppdrag: schemabrottningen.
Taktiskt nog har jag anställt en administratör med briljant strukturerad hjärna och outsinligt gott humör, så vi gjorde ett schema. Det är ju, utopi eller inte, trots allt några ramar i skolan som vi måste förhålla oss till. Idrottshallen, lunchen, praktisk-estetiska salar och kompetenser, skoltider och den allsmäktiga timplanen.
Vi gjorde inte ett jättebra schema, men det var en början.

Och så kom andra skolveckan och eleverna hade tydliga ramar för var, när och med vem, och lärarna hade långa pass i sina scheman där de tillsammans med en eller flera kollegor hade gemensamt ansvar för en stor elevgrupp.
Och så i början av vecka två hör jag en av lärarna säga ”våra elever behöver just nu korta intensiva pass med vila emellan, det är så mycket som är nytt för dem, så vi delar upp förmiddagen mellan oss tills de landat. Då kör vi tillsammans igen.”

Och jag jublar!
Jag sitter med ett schema som visar sig vara inte tillräckligt bra, och jag ser därför framför mig ett antal nattliga schemabrottningar de närmsta dagarna, men jag jublar! För utan utopin, utan de där första veckornas idéarbete och uppdragsbaserade teamplanering, hade vi haft ett fastlagt schema som inte utgick ifrån elevernas behov och effekten av undervisningen, utan ifrån gammal vana och norm, och kanske mer ifrån lärarnas (upplevda) behov än elevernas. Vi hade inte haft flexibiliteten inbyggd i vår skolvardag, och våra elever hade mött undervisning som sämre levde upp till läroplanens förväntningar, och till våra förväntningar på att de ska få kunskaper, förmågor och kompetenser för att förändra världen.

Jag är stolt, trött och mer än redo att ge mig i kast med nästa rond i schemabrottningen!

 

Advertisements

One thought on “Rektors viktigaste jobb: Schemabrottning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s