Om du inte kommer till skolan varje dag för att skapa en bättre värld…

… vad gör du då här?

Får en skolledare säga så till sina medarbetare?

I fredags började skolåret på den kommunala grundskola i Södertälje jag har fått förtroendet att starta och leda; Igelsta grundskola. Hela kollegiet; lärare, förskollärare, administratör, rektor och fritidspedagoger samlades för att påbörja en resa. Om en vecka kliver 120 nya medresenärer, sex till tretton år gamla, och deras familjer på båten. ”Båten” som för övrigt är ombyggd och nyrenoverad. Som ännu inte har ett fungerande trådlöst nät, som inte har några instrument i musiksalen eller verktyg i träslöjden och som är rätt tom i största allmänhet eftersom pallen med böcker och skrivmaterial kommit vilse på något storlager någonstans.

Och då väljer jag att ägna hela första dagen åt att tillsammans med Kamran Namdar, doktor i pedagogik och mentor och critical friend för mig och skolan, ställa stora, jobbiga frågor. Som den i rubriken.

Vart ska vi som skola? Vilka vill vi att våra elever ska vara när de lämnar oss om 3, 6, nio år? Vilket är vårt ideal? Vilken utopi kan vi komma överens om att sträva mot? Vad betyder det för din lärarroll?

De flesta människor ser på framtiden som något som bara inträffar. Något som kommer att ske, som kanske förändrar vår tillvaro men som alltså händer helt utanför individens kontroll. Konsekvensen av det här synsättet blir att skolan är en passiv funktion i samhället. Kanske till och med lite på efterkälken. Hur ofta pratar vi inte om att skolan måste ”hålla jämna steg med utvecklingen”, åtminstone i termer av tekniska och digitala verktyg?

På Igelsta grundskola sticker vi ut hakan och hävdar att vi är framtidens skola. En FRAMTIDSSKAPANDE skola. Det betyder bland annat att vi måste hitta sätt att ge våra elever makt och redskap att SKAPA sin framtid – vår framtid. Inte vara passiva medresenärer utan på riktigt kunna, vilja och våga vara de som både bygger vägen och bestämmer vart den ska leda.
I framtidens skola måste eleverna få öva och pröva sin makt. Sin handlingskraft och sitt engagemang. På riktigt.
Skolan måste bli ett centrum för handling.

Det här kräver extremt modiga, och nyfikna, lärare. Skolans traditionella makthierarki där läraren på toppen vet mest måste ställas på ända, och läraren är inte längre ”bara” en förmedlare av kunskap eller en kurator som ser till elevens kunskaps- och sociala utveckling. Läraren måste också vara den världsskapare, den potentionom som hjälper en ny generation att skapa en bättre värld.

Så vad är det jag säger? Att läroplan och skollag och läraravtal inte räcker som styrmedel och riktningsvisare för skolan?
Eller att alla lärare måste vara passionerade idealister? Ja, kanske är det det jag säger.
Jag påstår att den passionerade världsförändraren faktiskt ryms i styrdokumenten. Läroplanen talar tydligt om vårt uppdrag att fostra och utbilda demokratiska samhällsmedborgare. Samhället är inte längre kyrkan och byn utan en global värld där vi är världsmedborgare vare sig vi vill det eller ej. Alltså blir det en fullt rimlig slutsats att skolan måste möta och rusta den uppväxande generationen som de världsmedborgare de är . Och för att klara det behöver vi i skolan också börja agera och tänka som världsmedborgarförebilder.

Med det högt uppsatta men det enda möjliga målet att vara en framtidsskapande skolan kan jag alltså med gott samvete ställa den inledande frågan till mina medarbetare på Igelsta grundskola, för jag vet att de kommer att gå till jobbet varje dag för att  tillsammans med våra elever skapa en bättre värld!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s