Kaos är granne med….

Terminens sista dag möter DN:s kaosrubriker mig vid frukostbordet, och förföljer mig sedan hela dagen. ” …De skriker. Brölar”…
När jag läser journalisten Thomas Peterssons berättelse ”om ett svenskt högstadium” till mitt morgonte känner jag först att jag inte riktigt orkar ta till mig texten. Jag värjer mig. Mot innehållet, men också mot formen. Han har gjort det så enkelt för sig.
Men jag läser. Noga.

”Vårterminen 2024 arbetar jag för första gången som lärare i den svenska grundskolan”, inleder Petersson sin långa berättelse. (Här värjer jag mig mot att kalla texten för reportage eller artikel, jag vet inte riktigt vad jag vill kalla den. Den publiceras i Sveriges största dagstidning och Petersson är journalist, men det skaver i mig. Det här är inte den journalistik jag förväntar mig av en tidning som DN.)
I desperat behov av jobb söker Petersson ett lärarjobb på ett högstadium i en segregerad Stockholmsförort våren 2014, och kliver in genom dörren med idyllbilden av sin egen skolgång i början på 70-talet i en småländsk byskola med tolv elever på näthinnan. ”Varsamt sparade skolböcker som lärdomsklenoder..” Petersson erkänner att hans egen skolgång format hans bild och förväntningar på dagens skolverklighet. Jo. Vi märker det.
Det har ju hänt en del i samhället sen början av 70-talet. Även i småländska byar. Och trots att också Petersson säger sig förstå detta, tillåter han sig ändå att ha sin småländska ”idyllbild” som spegel för det han kommer att möta i Botkyrka.

Jag vill inte på något vis ta ifrån Petersson hans upplevelse; hans känslor av kaos, anarki och hotfulla situationer är naturligtvis precis så som han beskriver dem, men genom att ge honom ett uppslag i Sveriges största dagstidning blir hans berättelse inte en berättelse om en outbildad, oerfaren och obehörig lärarvikaries uppfattning av och om en högstadieskola under en termin, utan en journalistisk sanning om ”svensk skola”.

Det finns en alldeles vansinnigt irriterande paradox i det faktum att många fortfarande tyckt anse att ett lärarjobb är något vem som helst klarar. Att kliva in i ett klassrum och lära ut lite grejer till ett gäng ungar är väl ingen grej, liksom.
Att Petersson inte med en enda mening i sin långa text berör det faktum att han inte har någon utbildning eller erfarenhet för lärarjobbet är en klockren illustration av detta. Han är ju ”antropologiutbildad journalist” och det räcker uppenbarligen. Inte.
Lärarjobbet är ett ledarskapsjobb. Det är ett chefsjobb som kräver ett starkt och tydligt ledarskap.
Jan Björklund talar lite vilset om just det i termer av ”katederundervisning”, andra väljer att kalla det för vad det är; ledarskap.
Vilka kunskaper och erfarenheter av ledarskap har Petersson? Och när under sina vikariemånader reflekterar han kring (bristen av?) ledarskapet som en faktor i de situationer som uppstår i hans klassrum? Det gör han säkert. Alldeles troligt, eftersom han är antropolog och välutbildad i största allmänhet, och rimligen har förmågan att se på sitt klassrum eller just denna specifika högstadieskola som del i ett system, där hierarki, makt och ledarskap är några parametrar. Men inte med ett ord berör Petersson ledarskapsperspektivet i sin berättelse. Varför ställer inte DN:s redaktör frågor om detta? Varför låter man frågan om lärares behörighet och kompetens, det som är den mest intensivt diskuterade frågan i både politik och inom skolan, passera okommenterad i en text som får så stort utrymme och som man rimligen vet rymmer sprängstoff?
Effektsökeri? Tja, kanske.
Eller bara ett oreflekterat och arrogant hanterande av den komplexitet som är svensk skola. Igen.
Reaktionen i mina skolkretsar lät inte heller vänta på sig.
”Det blev snabbt kaos när jag vikarierade som kirurg”, skrev en lärare galghumoristiskt på Facebook.

Det är illa när människor beter sig illa, vare sig de är unga eller gamla. Det är fel att våld och regelöverträdelser inte får konsekvenser. Det är förtvivlat och in i hjärteroten upprörande att unga människor inte får den möjlighet till lärande och växande som skolan borde ge dem, för att förutsättningarna är så fel, så dåliga, så illa anpassade till verkligheten. Om detta är vi antagligen helt överens.

Men vad händer med den unga människa som kanske redan befinner sig i en extremt utsatt situation, där skoltillvaron är en liten, liten del av denna människas liv, när den som förväntas leda denna unga människas lärande har förväntningar på honom att han ska vara ligist? Hur snabbt har inte denne unge elev genomskådat vuxenvärldens prat om att ”alla har chansen” och ”världen står öppen för dig” när den som förväntas stå på den unge sida, vara dennes förkämpe, kallar honom ligist?
Ja, vuxenvärlden har svikit. För länge sen. Det är ett systemfel, men inte heller detta berör Petersson i sin text.

Det finns så mycket i Peterssons berättelse som gör mig ledsen. Naturligtvis det faktum att unga människor beter sig illa. Och naturligtvis det faktum att en människa som kliver innanför skolans dörrar, oavsett anledning, inte bemöts med välkomnande vänlighet eller åtminstone nyfikenhet och respekt.
Men mest av att ännu en beskrivning av skolan isolerar skolan till att bara handla om skolan.
Inte om samhället. Inte om de strukturer och system och hierarkier som skolan är en del av.
Om DN delar ut skolavslutningspresenter önskar jag mig en berättelse eller artikel eller reportage om just detta.
Komplexiteten. Sammanhangen.

Jag känner ett behov av att lyfta upp min ”Kärleksförklaring till den svenska skolan” i ljuset igen.
Den skrevs för precis ett halvår sedan.
Den är en rapport från en hösttermin av lärande.

 

Kaos är resultatet av en värld som förändras snabbare än människorna som bebor den.
Henry Miller