Vi måste prata om lusten!

Efter att ha läst Expressens ledare slår det mig att vi, igen, måste prata om begreppet lust!
Förra gången vi behövde prata om lust (och jag skrev nedanstående) var för ganska exakt ett år sedan. Då reagerade jag på Leif Tjärnstigs debattartikel  i Skola och Samhälle.
Jag anser nämligen att vi i skol- och samhällsdebatten inte alls är överens om vad vi lägger för betydelse i begreppet ”lust”, och en av nycklarna till en mer sansad samtalston är att vi blir överens om vad vi pratar om. Eller att vi åtminstone blir överens om att vi inte är överens om vad vi pratar om.

Kärt barn har många namn, och så också den generation av barn och unga som nu befolkar svenska skolor. Men också många skällsord. Det beror på ur vilket perspelatstudentktiv vi betraktar dem.”Lustgenerationen” var från början ett namn på åttiotalisterna, de som nu är föräldragenerationen, men ganska ofta lyfts dagens unga upp i ljuset och konstateras/anklagas/påstås vara lata, ointresserade, egoistiska och – luststyrda.
”Jag har ingen lust” tas som ursäkt för att slippa göra saker som anses jobbiga, till exempel nöta glosor eller andragradsekvationer. Eller för all del situps eller korsstygn.
De unga styrs helt av sin lust, morrar frustrerade skolpolitiker och pekar på åtgärder som ska lära ungarna att veta hut, helt enkelt.
Begreppet lust blir synonymt med lättja, och får en negativ klang. Att vara lat, att slött vifta bort allt som kan uppfattas som ansträngande, som inte ger omedelbar och uppenbar egenvinst, är en kulturell dödssynd djupt rotad i många. Luther sitter där på axeln och blåser gråkalla stråk av prestationsångest i våra öron.

Och så kommer vi som jobbar i skolan och talar om lust!
Om läslust, om lärlust, om det lustfyllda lärandet!
Inte underligt att konflikten och debatten med upprörda tonlägen kommer direkt, som ett mejl i inboxen.

MEN VI PRATAR OM HELT OLIKA SAKER!
För vi pratar ju inte alls om läslättja, om lärlättja eller om det lättjefyllda lärandet. Eller hur?!
Vi pratar om de grundläggande mekanismer i den mänskliga hjärnan som måste kicka igång för att lärande faktiskt ska ske.
Om hur avgörande det är för en människa, ung som gammal, att upptäcka lusten i att lära. Att både intellektuellt och känslomässigt förstå och känna glädjen, lusten, i att bli nyfiken och att få möjligheten att stilla sin nyfikenhet.  Att både intellektuellt och känslomässigt uppleva att världen blir lite mer begriplig, att det egna språket blir rikare och skapar förutsättningar för nya insikter.
Att kunna identifiera sig själv som någon som kan något – och som kan lära sig mer!

Det handlar inte alls om att vi i skolan (välj att identifiera dig med detta ”vi” eller låt bli) skulle bejaka någon sorts lättjefylld ”jag-gör-bara-det-jag-känner-för”-kultur bland eleverna.
Vi vet mycket väl att visst lärande är både slitsamt och tidskrävande. Vi vet mycket väl att höga förväntningar, tydliga ramar och etablerandet av en ansvarskultur gynnar unga människors växande och lärande.
Det handlar helt enkelt om att vi utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet vill planera för och utforma undervisningen med de verktyg som vi vet bäst gynnar lärandet.
Och där är lust en viktig komponent!
Vi vill helt enkelt göra vårt jobb på det sätt som vi vet ger bäst effekt.

Så när vi pratar om lusten, kan vi vara överens om att det är just lusten vi pratar om?!

 

Advertisements

One thought on “Vi måste prata om lusten!

  1. Bra tankar! Självklart är det fö VI i skolan. Jag tycker alltid att man ska prata om VI när vi pratar skola. Sen kan man välja att hålla med eller inte om sakinnehållet förstås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s