Läraryrket måste bli ett tillsammansyrke!

”Fungerande klassrum finns visserligen. Men även ickefungerande.”IMG_1901
Citatet är från en tweet apropå Expressens långa reportage från Bäckaslövskolan i Växjö där Therese Linnér är lärare i en femma.
I alla diskussioner och samtal som förs om skola av skolfolk dyker de rätt snabbt upp.
De där kommentarerna som nästan oavsett ingången i samtalet (i fallet ovan en beskrivande och tämligen positiv bild av skolvardagen) liksom river bilden i småbitar och stampar på den.

Ni vet som det där skämtet på gnällbältessvenska;
”Det är vackert väder!”
”Ja nu ja…”
Det får på något sätt inte vara bra.
För om det är bra sätter det med all önskvärd tydlighet fingret på det faktum att några uppenbarligen åstadkommer ”bra”, andra inte…

Det går att sätta många etiketter på den här typen av reaktioner.
Gnäll, offerkofta, martyrskap, underdogbeteende…
I min värld är det, oavsett etikett, ett utslag av NÅNANNANISMEN. Någon annan ska lösa problemet. Någon annan ska ta ansvar. Någon annan ska.
Jag brottas mycket med min egen reaktion när jag möter nånannanismen. För jag blir väldigt provocerad. Det generella gnället riskerar nämligen att bli ett försvar och en förklaringsmodell för att slippa ta ansvar för sin egen situation, sin egen utveckling. Och samtidigt är jag medveten om att i komplexa system är saker och ting just…. komplexa.

Det finns ett djupt rotat maktmotstånd i (delar av) den svenska lärarkåren. I mina bästa stunder vill jag tro att det är en reflektion av skolans vilja och ambition att på riktigt visa eleverna att varje människa har en röst – och att den ska användas. Ett uttryck för den fundamentala demokratiska modell samhället ska byggas på. Välbehövlig lärarpunk, liksom.
I mina sämre stunder tänker jag att maktmotståndet är ett betingat beteende som numera oreflekterat kickar in så snart någon nämner något som skulle kunna äventyra det som uppfattas som den enskilde lärarens suveränitet.
Och här vill jag för säkerhets skull slå fast att jag är förespråkare av kritik. Kritik är en viktig drivkraft till förbättring och utveckling, men kritiken måste vara konstruktiv! Kritiken måste ha som ambition att bidra till att finna vägar till lösning och den som framför kritiken måste vilja vara en del av lösningen och utvecklingen!
”Det är dåligt” funkar, just det, dåligt, som motor för utveckling.
”Det är dåligt och därför skulle jag vilja…” funkar mycket, mycket bättre!

I just exemplet ovan blir nånannanismen rent komisk. Det är alltså klassrummet som är fungerande eller inte. Vad är ”klassrummet”? Är det själva lokalen? Funkar ett klassrum om man har kateder? Eller är det antalet fönster som påverkar? Färgen på väggarna? Ja, jag vet att jag raljerar, men jag kan inte låta bli, för det blir så dumt.
Om vi med ”klassrummet” kommer överens om att vi menar klimatet och samspelet mellan platsen och dess invånare; elever och lärarevems är då ansvaret att klassrummet fungerar?
Vem är det som har betalt för att sätta kulturen, skapa klimatet? Vem är det som har flera års högskoleutbildning i att undervisa unga människor i grupp? Att skapa fungerande lärsituationer för unga människor i grupp?
Och det är här det ibland blir så komplicerat. För hur möter jag argumentet ”du har ingen tilltro till lärares kompetens!” när jag vill använda min makt för att påverka, ifrågasätta, utmana och förändra?
Det är ju just för att jag har sådan tilltro till lärarens betydelse som jag också förväntar mig att det är just läraren som kan, ska och vill ta ansvar för sitt klassrum – sin lärsituation!

Och jag är inte dummare än att jag fattar att ibland är det svårt för den enskilde läraren att kunna ta det där ansvaret. Att förändra en kultur, att utöva ett gott ledarskap, att genomföra undervisning av hög kvalitet och att sätta en gemensam värdegrund som ger bästa möjliga mylla för kunskapsväxande.
Det är just därför det blir så dumt när frustrationen tar sig uttryck i att man ifrågasätter en kollegas trovärdighet när hen faktiskt är framgångsrik i sin profession.
Och det är precis därför som läraryrket måste bli ett tillsammansyrke.

Advertisements

2 thoughts on “Läraryrket måste bli ett tillsammansyrke!

  1. Ja, Ingela, jag håller med. Det finns alldeles för mycket ”offerkofta” i debatten. Och med det menar jag inte individerna, utan känslan av hjälplöshet som omfamnar hela debatten. Den där ”jag kan inte”, ”ingen lyssnar” etc. Det är ju bara att göra. Hade man sagt ”Jag säger varje dag att det måste skr en förändring. Ingen har lyssnat hittills men jag ger mig inte.” då hade det varit annorlunda.
    Och jag går speciellt igång på att man ser en en persons framgång som ett betyg på eget misslyckande. Och att man börjar jämföra sin arbetsbörda i ”Ni som jobbar på lågstadiet har det mycket enklare…” Den bitterheten gynnar ingen. Och det senare är riktigt skitsnack. Visar bara vad dåligt insatt man är i hur skolan fungerar och att man behöver sticka ut huvudet ut sitt eget klassrum. Vi gör det tillsammans. Vi hjälper varandra, vi glädja med varandra, vi stöttar varandra och vi ger inte upp.

  2. Ping: En artikel, tankar om det och tack! | thereselinner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s