Låt oss skrota ”lektionen”

Hörrni, vad är det vi gör med oss själva när vi hela tiden, om och om igen, pratar om LEKTIONEN som skolans absolut viktigaste uppdrag?
John Steinberg (som jag för övrigt gärna lyssnar på) har skrivit boken ”lektionen är helig” och jag kan tycka, efter att ha lyssnat på John,  att det är ett olyckligt titelval, för vilka tankar och drivkrafter förstärks egentligen? John själv definierar lektionen ganska brett som ”mötet mellan lärare, elev och kunskap” men är det så ordet uppfattas i allmänhet?
Språkprofessorn Inger Enkvist, Lund, förklarar ”den svenska skolkrisen” med en historisk exposé i tio punkter, ( http://fof.se/tidning/2014/2/artikel/den-svenska-skolans-kris-gar-langt-tillbaka ) och en av de saker hon säger är:

”Men en lärare hinner inte hur mycket som helst under en begränsad lektionstid”. lönsam lille vän

Låt oss nu snabbt försöka ta oss förbi diskussionen om lärarnas arbetstid och USK:en (som inte finns men ändå finns!), om administrativ belastning, om rapporterings- och dokumentationssystem  som kantrat över till det smått absurda. Där är vi nog tämligen överens om att det finns en del att göra. Men jag tror att vi måste göra en mental förflyttning genom att utmana vårt språk i skolan, och jag vill hävda att just där ligger en del av nycklarna till förändring!

Om  jag går ut och frågar människor på gatan, eller i mataffären, i olika åldrar, vad det första de tänker på när jag säger ordet ”lektionär, så tror jag att väldigt, väldigt många, svarar ”skola/klassrum/sitta still i bänkar/lyssna/40 minuter/en lärare-många elever” .
Konnotationen mellan ordet lektion och de bilder den skapar i våra sinnen är starkt befäst i en historisk och kulturell sanning om vad skola ”är”. Och tar vi den där konnotationen vidare så hamnar vi raskt i kunskapsförmedling, katederundervisning, lärarens auktoritet som den allvetande och så vidare. Klosterskolans disciplinerade utantillinlärning är fortfarande vår tids originalskiss av skolan.

Nu är det säkert några som protesterar högljutt och med all rätt hävdar att långt ifrån alla ”lektioner” i svensk skola stämmer med bilden jag beskriver ovan. Jag är den första att skriva under på detta – jag har sett dem, jag har själv genomfört dem! Men låt mig försöka göra min poäng genom att få generalisera lite, för ni som protesterar tillhör säkert en ganska liten andel människor som är rätt väl insatta i nutidens skolfrågor och lärandes nycklar.
Jag är ute efter att försöka förstå vad som händer hos det stora flertalet.
För när vi nu pratar om ”lektionen” som det tillfälle, den situation, som innehåller någon form av lärande (om inte läraren istället måste ägna all sin tid av denna lektion åt att ta socialt ansvar, som Inger Enkvist uttrycker det), så säger vi ju samtidigt att lärande inte sker utanför den där 40-minuterssunden bakom en stängd klassrumsdörr.
Och visst är det mer än lovligt dumt?!
Vi vet ju att vi människor är mer eller mindre lärande varelser i stort sett hela vår vakna tid (och ibland även när vi sover och hjärnan i lugn och ro får bearbeta intryck och upplevelser – det är inte för inte det heter att vi ”behöver sova på saken”). Må så vara att allt lärande inte alltid är aktivt och medvetet, men det händer!
Alltså är vi överens om att lärande hos våra elever sker i skolan, på väg till skolan, på fritiden, på helgerna, i datorn, i laget, på hästryggen, vid köksbordet…
Det är olika sorters lärande och vill man kan man förstås värdera i vilken grad det här lärandet är relevant för individen och /eller för samhället, nu och i framtiden. Skolan har ett stort ansvar för det formella lärandet, men vad är det värsta som kan hända när vi med nyfikenhet också närmar oss effekterna av det informella lärandet?
Kunskap är aldrig tung att bära!

Så vad som händer är att när skolan som organisation hävdar att dess viktigaste uppdrag är lärande, och att lärande har, delvis, helt andra startknappar än dem som är konnoterade med ordet ”lektion”, men samtidigt fortsätter att prata om lektionen, då får vi direkt en konflikt med dem som betraktar skolan utifrån; som förväntas lita på skolan, lämna sina barn i skolans händer, betala sin skatt för att finansiera skolan, möta skolans representanter i samtal om utveckling, FÖR DE KÄNNER INTE IGEN SIG! Och jag är tämligen övertygad om att väldigt många inom skolans väggar också känner sig vilsna, svikna, missförstådda och misstrodda – det som de definierar som ”lektion” är nämligen inte längre okej.
För vi pratar om ”lektioner” men vi menar lärande!
Lektioner kan vi ju producera i mängd i skolan. Den samlade erfarenhet av att bygga upp och genomföra lektioner som finns i svenska skolor skulle räcka fram och tillbaka till månen flera gånger om, men det är efter hur mycket lärande vi producerar som vi ska mätas, bedömas och värderas. Och vi är faktiskt redan väldigt bra på att producera lärande, så kan vi inte bara pröva tanken att byta ut ordet ”lektion”. Bara för att se vad som händer!

För vad skulle vi göra för oss själva om vi började prata om LÄRANDET som skolans viktigaste uppdrag?

Annonser

2 thoughts on “Låt oss skrota ”lektionen”

  1. Ping: Förbjud alla lektioner « christerhellberg

  2. Ping: Balansakt 1: Vara i systemet – revolutionera systemet | ingelanetz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s