Kärleksförklaring till den svenska skolan

För fyra år sedan skrev jag denna kärleksförklaring. Nu är jag rektor. Delar varje skolvardag med mina lärare, fritidspedgoger, förskollärare, barnskötare, fritidsledare och övriga medarbetare. Skrattar, kämpar, gråter, jobbar, vrider och vänder på frågor, och utmanar.  Och jag är så ödmjuk inför deras arbete. Fattar ni hur bra de är?! 

Det är mitten av december. Vi är, de allra flesta av oss, rent ut sagt skittrötta och längtar efter julledighet. Vi är stressade och pressade av allt som borde hinnas med, både på jobbet och privat.
Den här veckan, som slutspurtade sig fram till lucia, har jag varit på flera skolbesök.
Jag har förmånen att arbeta övergripande med skolfrågor och i mitt jobb ingår att besöka kommunens grundskolor. Jag möter oftast skolledningen, men den här veckan har jag mött elever och lärare i undervisningen. Jag har suttit med på lektioner, jag har ”hängt” i elevhallar och lärarrum, och jag har suttit i samtal med elever, lärare och rektorer.

I skolan är det liksom lite slutspurt också. Alla betyg ska vara satta på måndag. Alla vantar ska hitta tillbaka till sina ägare, alla projektarbeten ska avslutas och en hel drös lärsäckar knytas ihop.

I en tvåa följer jag två lärare som i varenda detalj under 45 minuter jobbar språk- och kunskapsutvecklande. En så enkel sak som att kommentera hur många grader det är utomhus (första riktiga snödagen!) blir en matematikövning där både statistik och subtraktion övas och prövas. Innan barnen går på rast blir det en rolig tävling av att benämna årets alla månader och definiera vilken årstid de hör till.

I en fyra skriver eleverna brev till Emil i Lönneberga och i gruppen på dryga tjugo elever har läraren järnkoll på varenda en: A behöver sitta för sig själv, B och C får varsin klapp på axeln, D blir uppmuntrad att pröva sin tanke fullt ut, E får en extra förklaring på sitt modersmål sådär i förbifarten, F och G får iPads för att få uppläsningsstöd och därmed jobba vidare med stavningen, och H får en tålmodig förklaring till varför hen inte får sitta bredvid sin bästis.

I ett grupprum läser högstadieelever dagens tidning tillsammans med sin lärare. De diskuterar innehållet, stannar upp vid komplicerade begrepp och drar paralleller till sin egen vardag. De buffliga, lite stökiga eleverna, lite kantstötta i sin självbild, möts av sina lärare med ärlig ögonkontakt, tydliga ramar, stor värme och en äkta tro på att de kan!

I förskoleklassen har magistern minst tolv armar och ögon åt alla håll. Han ser varenda unge och har en lugnande hand på axeln på ett barn som har svårt att sitta still samtidigt som han instruerar gruppen och lekfullt lockar fram skojiga meningar med hjälp av bildkort. Meningarna byggs ut, ord och bokstäver räknas och i nästa moment skriver barnen sina meningar tillsammans i mindre grupper.

I sjuan är det fysikexperiment på gång. Läraren inleder lektionen genom att prata om kunskaper och förmågor. Det finns en självklar struktur som eleverna är bekanta med och som ger trygghet. Åttorna har spelat in en film om sin hemkunskapsundervisning som de via rektor ser till att jag får se (eftersom jag inte hann dit på besök) och doften av lussebullar och pepparkakor tränger nästan igenom skärmen.

Niorna skriver labbrapporter i små grupper, de småpratar och diskuterar sina formuleringar medan läraren rör sig runt i klassrummet och får tid att prata en stund med en flicka som ser ledsen ut.

Att eleverna i våra skolor är underbara, att barn och ungdomar i största allmänhet är alla kryddor och dofter man kan önska sig i tillvaron (om man tar sig tid att verkligen känna efter!), det har jag berättat om ofta.
Men lärarna! FATTAR ni vilket arbete de utför?! Fattar ni hur bra de är? Hur kompetenta och passionerade och yrkesskickliga de är. Ögon i nacken och bläckfiskarmar. Vi vanliga dödliga blir stressade av att ha barnkalas med tolv ungar i huset en gång om året. I skolan är det kalas varje dag. Hela tiden.

Barn är irrationella och fulla av överraskningar, precis så som barn ska vara, och lärare är superhjältar som törs, vill och kan navigera längs en tydligt utstakad kunskapsväg mitt i detta!
Barn vill lära, upptäcka, tänja på gränser och pröva sina vingar, och lärare är superhjältar som i individuellt lagoma doser styr, pushar, utmanar och leker fram nya och fördjupade kunskaper.
Barn vill bli sedda och bekräftade och litade på och lärare är superhjältar som ser, hör och agerar på fler signaler samtidigt än vad någon av oss andra skulle klara på en arbetsvecka.
Barn har svårigheter, tuffa ryggsäckar och ibland en till synes oändlig räcka hinder för kunskapsutveckling, och lärare är superhjältar som aldrig, aldrig ger upp, och som tar hjälp av kollegor, forskning och erfarenhet, eller prövar helt nya vägar, för att ändå nå fram.

Så kom aldrig till mig och säg att skolan skulle bli bättre med kadaverdisciplin, förbud och låsta dörrar.
Kom aldrig till mig och säg att dagens unga är hopplösa, ouppfostrade och ovilliga att lära.
Kom aldrig till mig och säg att svensk skola är dålig.

Svensk skola kan bli bättre. Vi kan lära av varandra, vi kan modella det bästa och låta det spridas till fler klassrum, vi kan bli ännu vassare på att möta barn och elever av idag och vi kan definitivt bli bättre på att berätta om det alldeles fantastiska arbete som görs där i klassrum och matsalar och idrottshallar och skolskogar så att alla andra fattar.
Jag hoppas att du har fattat nu.