Kärleksförklaring till den svenska skolan

För fyra år sedan skrev jag denna kärleksförklaring. Nu är jag rektor. Delar varje skolvardag med mina lärare, fritidspedgoger, förskollärare, barnskötare, fritidsledare och övriga medarbetare. Skrattar, kämpar, gråter, jobbar, vrider och vänder på frågor, och utmanar.  Och jag är så ödmjuk inför deras arbete. Fattar ni hur bra de är?! 

Det är mitten av december. Vi är, de allra flesta av oss, rent ut sagt skittrötta och längtar efter julledighet. Vi är stressade och pressade av allt som borde hinnas med, både på jobbet och privat.
Den här veckan, som slutspurtade sig fram till lucia, har jag varit på flera skolbesök.
Jag har förmånen att arbeta övergripande med skolfrågor och i mitt jobb ingår att besöka kommunens grundskolor. Jag möter oftast skolledningen, men den här veckan har jag mött elever och lärare i undervisningen. Jag har suttit med på lektioner, jag har ”hängt” i elevhallar och lärarrum, och jag har suttit i samtal med elever, lärare och rektorer.

I skolan är det liksom lite slutspurt också. Alla betyg ska vara satta på måndag. Alla vantar ska hitta tillbaka till sina ägare, alla projektarbeten ska avslutas och en hel drös lärsäckar knytas ihop.

I en tvåa följer jag två lärare som i varenda detalj under 45 minuter jobbar språk- och kunskapsutvecklande. En så enkel sak som att kommentera hur många grader det är utomhus (första riktiga snödagen!) blir en matematikövning där både statistik och subtraktion övas och prövas. Innan barnen går på rast blir det en rolig tävling av att benämna årets alla månader och definiera vilken årstid de hör till.

I en fyra skriver eleverna brev till Emil i Lönneberga och i gruppen på dryga tjugo elever har läraren järnkoll på varenda en: A behöver sitta för sig själv, B och C får varsin klapp på axeln, D blir uppmuntrad att pröva sin tanke fullt ut, E får en extra förklaring på sitt modersmål sådär i förbifarten, F och G får iPads för att få uppläsningsstöd och därmed jobba vidare med stavningen, och H får en tålmodig förklaring till varför hen inte får sitta bredvid sin bästis.

I ett grupprum läser högstadieelever dagens tidning tillsammans med sin lärare. De diskuterar innehållet, stannar upp vid komplicerade begrepp och drar paralleller till sin egen vardag. De buffliga, lite stökiga eleverna, lite kantstötta i sin självbild, möts av sina lärare med ärlig ögonkontakt, tydliga ramar, stor värme och en äkta tro på att de kan!

I förskoleklassen har magistern minst tolv armar och ögon åt alla håll. Han ser varenda unge och har en lugnande hand på axeln på ett barn som har svårt att sitta still samtidigt som han instruerar gruppen och lekfullt lockar fram skojiga meningar med hjälp av bildkort. Meningarna byggs ut, ord och bokstäver räknas och i nästa moment skriver barnen sina meningar tillsammans i mindre grupper.

I sjuan är det fysikexperiment på gång. Läraren inleder lektionen genom att prata om kunskaper och förmågor. Det finns en självklar struktur som eleverna är bekanta med och som ger trygghet. Åttorna har spelat in en film om sin hemkunskapsundervisning som de via rektor ser till att jag får se (eftersom jag inte hann dit på besök) och doften av lussebullar och pepparkakor tränger nästan igenom skärmen.

Niorna skriver labbrapporter i små grupper, de småpratar och diskuterar sina formuleringar medan läraren rör sig runt i klassrummet och får tid att prata en stund med en flicka som ser ledsen ut.

Att eleverna i våra skolor är underbara, att barn och ungdomar i största allmänhet är alla kryddor och dofter man kan önska sig i tillvaron (om man tar sig tid att verkligen känna efter!), det har jag berättat om ofta.
Men lärarna! FATTAR ni vilket arbete de utför?! Fattar ni hur bra de är? Hur kompetenta och passionerade och yrkesskickliga de är. Ögon i nacken och bläckfiskarmar. Vi vanliga dödliga blir stressade av att ha barnkalas med tolv ungar i huset en gång om året. I skolan är det kalas varje dag. Hela tiden.

Barn är irrationella och fulla av överraskningar, precis så som barn ska vara, och lärare är superhjältar som törs, vill och kan navigera längs en tydligt utstakad kunskapsväg mitt i detta!
Barn vill lära, upptäcka, tänja på gränser och pröva sina vingar, och lärare är superhjältar som i individuellt lagoma doser styr, pushar, utmanar och leker fram nya och fördjupade kunskaper.
Barn vill bli sedda och bekräftade och litade på och lärare är superhjältar som ser, hör och agerar på fler signaler samtidigt än vad någon av oss andra skulle klara på en arbetsvecka.
Barn har svårigheter, tuffa ryggsäckar och ibland en till synes oändlig räcka hinder för kunskapsutveckling, och lärare är superhjältar som aldrig, aldrig ger upp, och som tar hjälp av kollegor, forskning och erfarenhet, eller prövar helt nya vägar, för att ändå nå fram.

Så kom aldrig till mig och säg att skolan skulle bli bättre med kadaverdisciplin, förbud och låsta dörrar.
Kom aldrig till mig och säg att dagens unga är hopplösa, ouppfostrade och ovilliga att lära.
Kom aldrig till mig och säg att svensk skola är dålig.

Svensk skola kan bli bättre. Vi kan lära av varandra, vi kan modella det bästa och låta det spridas till fler klassrum, vi kan bli ännu vassare på att möta barn och elever av idag och vi kan definitivt bli bättre på att berätta om det alldeles fantastiska arbete som görs där i klassrum och matsalar och idrottshallar och skolskogar så att alla andra fattar.
Jag hoppas att du har fattat nu.

44 tankar om “Kärleksförklaring till den svenska skolan

  1. Pingback: Äntligen någon som fattar | Pernilla Alm

  2. Jag instämmer i allt. Tänker varje dag på vilket fantastiskt jobb jag har och vilket fantastiskt jobb jag och mina kollegor i det här landet gör.
    Tack.

  3. Efter att ha sett hur det fungerar med skolgången i Uganda så är jag djupt imponerad av det svenska skolsystemet,där det i de flesta fall fungerar helt fantastiskt!
    De lärarna som orkar se alla barn för dem som dom är och de behov det enskilda barnet har är sanna hjältar! Så är det sannerligen inte överallt.
    Anna

    • Varför jämföra svenska skolan med Uganda? Värdelöst.. Jämför istället med de skolor i andra länder där eleverna går ur skolan med mycket högre medelbetyg än oss. Var inte bakåtsträvande, kolla hur vi ska förbättra Svenska skolsystemet!

  4. Pingback: Budord 5: Vi skola se möjligheter och inte fokusera på problem « christerhellberg

  5. Ja, visst kan jag hålla med! I stora drag… Ett av mina barn har haft det så. Ett annat av dem har svårigheter som skolan inte riktigt ser eller förstår… Mitt tredje barn har en diagnos inom NPF, där jag som förälder har fått stånga mig blodig för att just mitt barn ska få ta del av just den kakan. För mig som förälder innebär skolan och dess inkluderande verksamhet bara en lång utdragen kamp om att mina barn ska bli sedda utefter deras behov, och inget annat! Låter som en uppmålad drömscen i mina ögon!

  6. Tack för att du stärker och påminner oss lärare om hur grymma vi är och vilket fantastiskt jobb vi faktiskt gör! Det känns skönt att någon ser oss som de superhjältar vi är utifrån de förutsättningar vi har i det svenska skolsystemet på 2000-talet!
    Inspirerande och ärligt, tack för det!

  7. Tack också från mig, som är förskollärare! Jo, ledigheten är efterlängtad och välbehövt för att ladda batterierna igen till januari. Varje arbetsdag för oss är unik och krävande.
    Unik då så mycket nytt möter oss alla varje dag inom ramarna och rutinsituationerna.
    Krävande för att det gäller att ta tillvara det som sker spontant i mötet med barnen, mellan barnen, mellan barnen och miljöerna/ materialet och med det i förväg planerade innehållet för arbetet.
    Unikt, krävande och härligt på samma gång, d v s om tillräcklig med tid för reflektion och återhämtning finns. Gott Slut på 2013! & Gott Nytt År 2014!

  8. Jag har också fått kämpa för min son som har aspbergers syndrom, utan att fått hjälp. Han går ut nian i vår med icke godkända betyg i grundämnerna. Det är skolplikt i Sverige men vad har skolan för plikt mot barnen? Det finns inga resurser till barn som har svårigheter…..tragiskt! 😦

    • Pedagogerna är fantastiska men räcker inte alltid till. En lärate till 25 elever som kan ha en uppsjö av särskilda behov. Så ser det ofta ut. Det skrivs planer hur undervisningen ska individualiseras i klassrummet men ibland behövs en extra vuxen och där tar det ofta stopp. Det ska inte kosta något.

  9. Det var då ett jävla rövslickeri. Alla lärar kärringar som läser detta spricker väl av malighet.

    Förresten så är ”hen” inte ett ord.

  10. Känns lite märkligt att läsa detta inlägg efter en tuff höst som förälder. Många tuffa år. Jag förstår, och ser att lärarna åstadkommer massor av gott med mycket snåla resurser. Med vanliga, välmående barn.
    Men de andra. Jobbiga. Stökiga. Som stör. Som förstör. NPF-barnen. Som enligt Sveriges Rikes lag ska bemötas i skolan och få undervisning som passar dem och deras förmågor och behov. DÄR finns ett OÄNDLIGT STORT behov av förändring och förbättring. Tyvärr. Och tyvärr kämpar man i ständig motvind som förälder till ett sånt barn. Ett kostsamt och krävande barn. Men vi längtar också efter lovet….

    • Även här ligger vi i framkant i Sverige, även om det kan bli avsevärt mycket bättre än vad det är. I många andra länder så bemöts inte ens dessa elevers behov i något avseende alls, om de ens får/kan gå i skolan. Förstår din frustration men tragiskt nog så tillhör vi de bättre även på den punkten.

      • Jag anser att vi imte ska snegla på hur andra länder har det och jämföra oss med dem. Vi måste utgå från oss i detta landet och göra förbättringar. Inte rätt att slå oss för bröstet förrän alla uppnått lika bemötande i skolan. Jag vill inte förringa lärarnas arbete, för de gör ett bra jobb, men alla vi som har barn med speciella behov måste också få hjälp. Slutnotan blir bara högre om det sparas i andra änden.

    • Hejsan!
      Arbetar i en resursgrupp för elever med diagnosen ADHD. Förstår din frustration som förälder då skolledare ofta saknar kunskap om dessa elever. Det anställs assistenter utan erfarenhet av NPF- barn och utbildning i att lära. Detta leder ofta till att eleverna halkar efter i skolan.
      Vi kämpar ständigt för resurser som är en viktig ingrediens för elevernas kunskapsutveckling. Jag brinner för mitt arbete och känner att alla elever har rätt till en utveckling i skolan. Det är inte eleverna som är bråkiga utan skolan som inte ser dessa elevers behov.
      Förstår din frustration helt. Förstår också klassläraren som oftast kämpar för att få till en bra skolmiljö för alla elever, men som styrs av den dåliga ekonomin som råder i skolan.
      Kämpar i motvind men vägrar ge upp!

  11. Tack snälla för dina vackra ord om skolan och lärare. Jag är lärare med stor yrkesstolthet, men jag kan också vara kritisk mot hur skolan fungerar. Det känns så underbart stärkande med dina ord. Äntligen någon som har något gott att säga om skolan och lärare. Ofta får vi höra hur dåliga vi är och att och att vi ska kompetenshöjas. Det gör inte att vi presterar bättre. Vi har ett tufft, viktigt och stimulerande arbete. Vi vill mer för våra elever o kämpar ofta tappert trots svåra förutsättningar! Många orkar inte längre o vill sluta. Tack vare dina fina, uppmuntrande ord känner jag att jag vill ändå lite mer och tar med mig dina ord till jobbet imorgon. Mvh Gunilla Johansson

  12. På 1900-talet var piskan och moroten den viktigaste motivationskälla. I dag är vår önskan att bli speglade, recenserade den nya motivationskällan. Använder vi 1900-talets tankar och måttstock på 2000-talets ungdomar hamnar vi helt fel. Aldrig förr har vi haft så kompetenta och kunniga ungdomar som i dag. Våra ungdomar reser mer, behärskar en mängd dataprogram, vet hur vi kan söka information i olika media, talar flera språk och kan kommunicera och samverka med andra oberoende av etnicitet, kulturell, bakgrund, klass eller religiös bakgrund. En stor mängd ungdomar har även inhämtat djupa kunskaper drivna av sin inneboende motivation inom ämnen de varit intresserade av. Bara för att skolan inte betygsätter detta i dag så behöver det inte betyda att dessa kunskaper existerar. Mvh Walter Roth

  13. Vilken skola har du varit i? Inte den där barn med funktions nedsättning får minskande hjälp och stöd i alla fall. Inte den där ljud nivån är för hög för att koncentrera sig eller den med så dålig städning att barn med minsta allergi inte kan vistas där. Var finns idyllen du hittat?

  14. Verkar vara en super skola, klart d finns fantastiska lärare och pedagoger…. MEN tyvärr inte tillgängligt för alla…. Har man npf, och skolan saknar kunskap och vilja att lära lr är ”utan” resurser så är det många barn som hamnar utanför detta ”fantastiska” du skriver…. För oss är det en fantasi det du skriver, en önskan och en lag, egentligen….. Som inte följs:-(… Tyvärr….

  15. Hej!
    Jag är helt överväldigad av det enorma gensvar min kärleksförklaring fått! Över 25000 läsare på bara ett par dagar är för mig fullkomligt astronomiskt och gör mig både stolt och ödmjuk. Stort TACK för alla värmande ord och för hjälpen att sprida texten vidare!
    Många av er som kommenterat min text här har dock lyft den frustration och förtvivlan som kommer med att vara förälder till ett barn som inte passar i normen och som på olika sätt ställer skolans likvärdighetsuppdrag för ALLA barn på sin spets. Ni provoceras av min ”idyllbeskrivning” och vittnar om hur ni stångar er blodiga för att ert barn ska få den hjälp och det stöd hen behöver. Jag vill säga två saker till er:
    1. Jag har stor respekt för er frustration! Under mina år i skolan har jag känt frustrationen från ”andra hållet”, d vs som lärare eller skolledare där man tvingas göra omöjliga prioriteringar. Vi är nog i grund och botten helt överens om att i vissa fall är det definitivt en resursfråga, och besluten ligger ofta långt över huvudet på både lärare och skolledare. Sen behöver vi fortsätta att diskutera vad vi menar med ”resurser”, och i de samtalen är det viktigt att hålla i minnet att föräldraperspektivet och det professionellt pedagogiska perspektivet inte alltid ser samma saker. Vi behöver också göra gemensam sak i att lyfta resursfrågan till den högre politiska nivå där den hör hemma! Men dessa samtal får vi spara till en annan diskussionstråd.
    2. De klassrumsexempel jag beskrivit i min text är hämtade från flera olika skolor i en relativt stor svensk kommun. Jag är väl medveten om att jag fått se ”det bästa” men också det måste beskrivas! På samma sätt som en lärare hjälper och stärker eleven att utvecklas vidare genom att i första hand peka på det som är bra, det som är rätt och det som är värt att göra mer av, på samma sätt vill jag lyfta skolan ur ett mer generellt perspektiv genom att beskriva det framgångsrika. Ett ord jag gärna använder är ”modella”. Som pedagogisk metod är det framgångsrikt att modella, att visa exempel på hur det ser ut när det är bra, och ”skolan” som system lär och utvecklas på samma sätt som ”klassen” som system gör – genom att se goda exempel och lära av dem!

  16. Jag håller med att lärarna gör ett otroligt svårt jobb och att de är beundransvärda, men samtidigt som allt detta sker ökar pressen på oss elever för varje dag att prestera på topp, i alla fall om man vill få ett bra betyg.
    Det nya betygssystemet har deffinitivt sina för- och nackdelar, vilket inte lärarna kan rå för, men jag tror att lärarna måste även se på de ambitiösa och ”duktiga” barnen och inte glömma bort dem bara för att de inte har svårt. De har det kanske istället svårt med att leva upp till sin ambition.
    Jag tycker själv att klasser skulle delas upp i barnens ambitionsmål (inte förväxla med deras kunskap/duktighet)

    • Hej! Vad roligt att få elevperspektivet belyst i kommentarerna också, tack att du tog dig tid att skriva! Jag håller helt med dig om att vi i skolan måste bli bättre på att se också de duktiga och ambitiösa eleverna; för mig betyder ”inkludering” att också den som är ”duktig” eller lär snabbt ska få bli utmanad på sin nivå. Jag tror också att flexibla grupper istället för de traditionella klasserna är ett sätt att skapa sammanhang och samarbetsgrupperingar som gynnar alla elever och gör skolan mer intressant!

  17. Bra skrivet och jag håller med författaren! Det var fina och välbehövliga ord. Men i ärlighetens namn kan jag inte låta bli att sakna några ord om fritidsverksamheten och dess pedagoger, som är en stor del i skolans (elevernas) sfär. Alla vill bli sedda och få kärleksförklaringar 😉 God jul på er där ute!

    • Hej och tack! Jag skulle gärna skriva många ord om fritids! Jag har haft förmånen att leda ett övergripande utvecklingsarbete med fokus på fritids uppdrag i min kommun, och jag vet att det görs otroligt mycket bra också där! Jag tänker ofta att leken som verktyg för t ex språkutveckling är underskattad, och att Fritids är en fantastisk kraft och kompetens där! Men i just den här texten refererar jag till ett stort antal besök just i undervisning som jag gjort nyligen, så jag får skriva en egen kärleksförklaring till fritids en annan gång! :o)

  18. Fantastiskt skrivet! Vi lärare är sannerligen inte perfekta alltid, men ingen ska påstå att vi inte kämpar! Varje dag, varje stund!

  19. Ett STOOOORT tack för dessa fantastiska ord!!! Jag är själv rektor och förskolechef i Krokoms kommun i Jämtland och har sannerligen tröttnat på alla domedagsprofetior om den svenska skolan. Vilka hjältar vi har som fortfarande kommer till jobbet med den massiva kritik som media kablar ut. Det här inlägget kommer jag att skicka ut som God Jul-hälsning till min personal då jag absolut inte kunnat uttrycka det bättre själv.

  20. Stämmer på pricken… mkt BRA beskrivning av VERKLIGHETEN… Skicka en kopia till Herr Björklund, han har inte förstått detta!!!!!!!! Hälsar Måke.

  21. Vill bara skriva att jag tycker ni lärare är underbara. Håller också med Skolelevs kommentar. Pressen ökar och jag själv upplever lite ångest över att inte göra tillräckligt bra ifrån mig. Men förutom det så ska varje lärare vara stolta över sitt yrke. Ni lär ju ut den kommande generationen. Tycker läraryrket borde uppskattar mer!

  22. Jo, detta är absolut en del av sanningen. Många lärare är otroligt skickliga och tvingas hålla för många bollar i luften. Däremot finns ett behov av en ökad tydlighet och auktoritet i den svenska skolan. Det finns likväl många klassrum där det är kaos, där eleverna nyttjar sina demokratiska rättigheter och svagheterna i skollagen för att skapa en ohållbar klassrumssituation. Att svensk skola ofta består av obehöriga lärare och lärare som undervisar i ”fel” ämnen (dvs ämnen där de saknar behörighet eller kompetens) är ett enormt dilemma (detta sker i tre av tio klassrum på de högre stadierna).

    Många skolledare håller inte måttet och saknar kompetens, både formellt men även i det praktiska utförandet. Kommunernas utbildningsförvaltningar styrs ofta av mindre kompetent folk som hoppar runt på dessa tjänster. De i sin tur tillsätter sina vänner/bekanta (med samma synsätt) och sedan fortgår problemen. Dessutom kostar denna ”overhead” en enorm mängd av pengar som skulle behövas direkt i klassrummen i form av höjda löner och större läromedelsanslag. Tyvärr är det ofta dessa människor som själva driver/för debatten. Det är enkelt att se resultatet av det.

  23. Pingback: Kära Anders Borg | Fröken Ann

  24. Pingback: Saxat från SETT2014 – Det är svårt att vara snygg när man lär sig | Pedagogen försöker tänka nytt

  25. Pingback: Stolt lärare - Välkommen till verkligheten

  26. Pingback: Kaos är granne med…. | ingelanetz

  27. Pingback: Världslärardagen! | ingelanetz

Lämna ett svar till Skolelev Avbryt svar