Skynda skynda. Eller inte..

Detta inlägg är också publicerat i gästbloggen hos kampanjen ”Mer tid för lärande” http://www.mertidforlarande.se

Mer tid för lärande. En uppmaning som väcker många tankar hos mig. Det är klart att man kan raljera om att det ju inte är möjligt. Vi har den tid vi har, varken mer eller mindre. Micke Gunnarsson, inspirerande föreläsare, har räknat ut att i skolan har vi ungefär två miljoner minuter på oss för lärande. Så mycket att lära ut, så lite tid..

”Skynda, skynda!” som Gunde Svan (före detta skidåkare, numera hetsande programledare på Fort Boyard) brukar tjoa. Men visst fattar jag att ”mer tid för lärande” inte egentligen handlar om just ”mer tid”, utan snarare vad vi gör av den tid vi har. Att vi inte bara skyndar, skyndar utan ser till att få kvalitet i det som sker. Kvalitet i lärandet. Så låt oss fundera på allvar kring detta.

För mig är lärande sociokonstruktivistiskt. Det sker när människor möts – i riktiga möten. Möten där min verklighet speglas i din. Där mina åsikter och ”sanningar” prövas i jämförelse med dina. Där vi båda är trygga nog att våga ta in det den andra uttrycker, för när synapserna i min hjärna tar nya vägar för att synka den egna erfarenheten med det där nya intrycket, sker lärande! Det är magiskt, underbart och, bäst av allt, källan till lärande är livslång och outsinlig! Här kan vi snacka hållbarhet..

Så om möten och samtal är lärande, och målet är att vi ska ägna mer tid åt just detta i skolan så vill jag peka på orden lågmäldhet och eftertänksamhet. I det lågmälda samtalet finns tid för att vrida och vända på tankarna, finns tid att se varandra i ögonen och hålla kvar blicken. Att se en annan människa i ögonen kräver nyfikenhet, mod, tillit och ömsesidig respekt, grundreceptet för en lärande miljö, och i eftertänksamheten finns utrymme att smaka på, och pröva, ord och meningar så att jag verkligen kan klä mina tankar och göra dem synliga för andra.

I det senaste numret av Good News Magazine finns ett statement som talar till mig:
”Du behöver inte skrika högst för att bli hörd, eller vara störst för att bli sedd. När du visar respekt för den du pratar med, och engagemang för det du pratar om, kan det vara tillräckligt spännande med en viskning.”

Wow! Visst ser du det framför dig. Och känner det i magen. Det där mötet, samtalet, som är så intressant för dem som deltar, att det räcker med den allra svagaste röstvolym. Allas hörstyrka är inställd på max.

Sedd och bekräftad.
Magiskt..!

Och vi som jobbar i skolan har nog alla varit där någon gång. I ett learning moment när vi alldeles påtagligt vet att lärande sker. Visst längtar vi oavbrutet dit?

Men är ekvationen skola + lågmäldhet x tid = lärande ens en möjlig ekvation? Har vi för bråttom, är vi för stressade, är kraven för höga och fokuserade på fel saker, är ångesten över att vi inte vet vilka kunskaper och förmågor våra elever kommer att behöva i framtiden så stor att vi gör som mänskligheten har en tendens att göra; slår händerna för öronen och skriker ”A-a-a-a-a”? Eller har vi byggt fast oss i ekonomiskt strukturerade enheter där mängden människor, stora som små, omöjliggör lågmälda eftertänksamma samtal?

Med höjda röster skyndar-skyndar vi runt i en skolskog full av lärandeträd, men ser inte ett enda träd, bara skrovliga stammar och knöggliga rötter.
Vi behöver hjälpa varandra att lyfta blicken. Släpp in en kollega i din skog! Stanna till och lägg handen på den där skrovliga barken och lyft blicken. Där uppe grönskar det! Eller sänk blicken; där nere i rotsystemet växer det och knyts nya kunskapstrådar alldeles tyst och obemärkt! Skolan är världsbäst på ekvationer, så den om lärande, skola + lågmäldhet x tid, vet jag med bestämdhet att vi redan löser. Vi behöver bara göra det oftare.

När jag undervisade på högstadiet kom mina åttor ibland in i klassrummet och sa ”Ingela, vi måste prata!”. Jag kunde ha planerat för en lektion om verb eller Utvandrarna eller källkritik, men vi pratade. Vi såg varandra i ögonen och pratade. Om sånt som var viktigt på riktigt för fjortonåringarna. Och här och där klämde jag alldeles obemärkt in lite grammatik-kunskap eller en berättelse om litteratur värd att läsa, för det var och är min profession att iscensätta och identifiera situationer som gynnar och skapar lärande. Och vi lärde oss, jag och åttorna! Om oss själva, om varandra, om livet och världen utanför vårt lilla samhälle och bortanför vår tid. Och naturligtvis också om verb och litteratur och om källkritik!

Kanske är det precis så enkelt och precis så svårt. Kanske har vi redan tiden, vi bara missar att se den för att vi har glömt hur jäkla duktiga vi är i skolan på att skapa lärande. Vilket är ditt träd i skolskogen? Prova att viska i morgon. Sätt dig på huk intill ditt träd, stryk lite över barken och förundras över hur rotsystemet alldeles obemärkt växer sig starkt och hur det grönskar där uppe i kronan!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s