Lärandeprovokation

I mitt dagliga jobb har jag förmånen att få befinna mig på skolans ledningsnivå. Fast ändå inte. Jag är inte chef, jag är inte den som fattar besluten, men jag jobbar mycket nära skolans chefer (rektorer och verksamhetschefer). Jag är ofta inblandad i de beslutsunderlag som också den övergripande ledningen, politiken, efterfrågar. Samtidigt träffar jag oerhört många lärare, arbetslagsledare och fritidspedagoger, så jag tycker att jag väldigt ofta befinner mig i det där intensiva flödet mellan beslut och handling. Och i frustrationen mellan beslut och handling!
Varför HÄNDER det ingenting?! Varför GÖR inte alla som vi beslutat?! Varför TAS beslut som inte är förankrade hos alla?!

Att leda och driva utveckling är nog något av det svåraste man kan ägna sig åt, och förstås också det roligaste (annars skulle i alla fall inte jag vara just där jag är!)! Men hur får man utveckling att faktiskt ske? Hur blir det verkstad, på riktigt, av alla visioner och idéer och planer?

Jag har tjatat ganska mycket om LÄRANDE här i bloggen och på sociala medier. Om vilka förutsättningar lärandet behöver (och det gäller allas lärande; både elevers och vuxnas, individers och gruppers). Det handlar om relationer, om trygghet, om förståelse, om självkännedom, om mod och nyfikenhet, om att öva och pröva… Jag stödjer mitt resonemang och min övertygelse på mängder av forskning och erfarenhet, och jag står stadig i detta.
Och för mig är det ett likhetstecken mellan lärande och utveckling.
Visst kan en synbar utveckling ske utan att berörda faktiskt lärt sig något annat än ett nytt ytbeteende. Men utveckling på riktigt, utveckling som är bestående och hållbar och som betyder att man gör något genuint annorlunda mot hur man gjort tidigare, kan bara ske när de inblandades förståelse förändras och/eller fördjupas, och när alla är överens om åt vilket håll man ska gå, vilket målet är.  Och för mig är det detsamma som lärande.

Men att ISCENSÄTTA lärandet är en helt egen, krävande disciplin! Det genuina lärandet kommer inifrån, både hos individer och organisationer, men då och då kan detta genuina lärande behöva sättas igång av en yttre kraft. Och då kanske det inte ens går att ha alla förutsättningarna på plats från början. Ibland är det faktiskt inte möjligt att förankra beslut i förväg. Det skulle helt enkelt inte gå, av den enkla anledningen att vi är lite bekväma, de flesta av oss. Det är ett rent mänskligt beteende att vilja vila i något man känner igen, och det är fruktansvärt påfrestande att ständigt behöva ompröva sina värderingar.  Så vi skulle aldrig acceptera det där förankringsförsöket.
Så för den som är satt att leda, som har överblick och systemperspektiv, är det ibland bara att fatta ett beslut och uttrycka en tydlig förväntan på verkställighet. I ett tidigare uppdrag uttryckte jag det som att initiera, inspirera, arrangera och, ibland, provocera till lärande.

SANYO DIGITAL CAMERA

För lärande är inte bekvämt. Lärande kan var skitjobbigt! Och speciellt om man inte förstår varför man ska lära, varför man förväntas värdera och göra annorlunda.

Men det finns ett helt avgörande ord i meningen här ovan. Ett ord som gör hela skillnaden när förändring ”beordras” fram. FÖRVÄNTAN. För i en chefs förväntan på verkställighet ligger också ansvaret att skapa förutsättningar för lärande. Ett lärande som utgår ifrån erfarenheten av att ha beordrats göra något annorlunda. Där finns också ett ansvar att följa upp förändringen för att få syn på behov och brister. Och DÅ kan vi igen förflytta oss in en lärandeprocess där alla de där förutsättningarna som krävs finns på plats.
”När får vi lugn och ro?” är en inte helt ovanlig fråga i skolan. Mitt svar: Aldrig.
Vi blir aldrig klara. Lärandet måste vara ett pågående perpetuum mobile. Och processerna kommer att se olika ut. Ibland initieras lärandet inifrån individer och organisationer. Växer och gror ur egenupplevda behov och önskemål. Ibland inspireras lärandet av yttre faktorer; av ny teknik eller samhällsförändringar. Ibland arrangeras det av såna som jag; strateger och utvecklare som tror sig veta ett en grupp skolmänniskor behöver just detta och, återigen, ibland provoceras lärandet fram av till synes obegripliga beslut ”uppifrån”.
Och i alla fallen är processen förr eller senare helt beroende av att lärandets hörnstenar finns på plats för att inte avstanna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s