Hållbar utveckling – hållbart lärande

Hållbar utveckling är ett begrepp som vi alla förväntas omfamna. På något vagt vis är vi helt överens om att hållbar utveckling är vår enda chans till fortsatt liv på den här planeten. Men vad menar vi med hållbar utveckling? Är det sopsortering och icke genmodifierad föda? Eller är det politiska beslut om global resursfördelning? Kanske kan ”hållbar utveckling” definieras som ett modeord, på så sätt att det används ofta, och ibland att slå andra i huvudet med, men vi glömmer liksom bort att försäkra oss om att vi faktiskt förstår vad ordet står för.

Den definition av hållbar utveckling jag fastnat för rymmer mycket, och består av tre delar:
Ekologisk hållbarhet, som handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och ekosystemens produktionsförmåga och att minska påverkan på naturen och människans hälsa till vad de ”klarar av”.
Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
Ekonomisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.

Det är i det långsiktigt hållbara som också skolan måste vara och verka.
Långsiktigt betyder att vi måste förstå att ”skola” är, och inom överskådlig framtid kommer att vara, en av grundpelarna i det samhälle vi skapat. Och att vi måste förstå att långsiktigt också kräver mål och metoder i samklang med de förändringar som sker i samhället. Och hållbart betyder inte ”hårt och fast och statiskt” utan tydligt, starkt och följsamt.

Skolans kärnuppdrag är lärande. Med prefixen ”hållbart” skulle det betyda att lärandet är:
– anpassat till den enskilda elevens förmåga och syftar till att både elever och lärare och pedagoger ska orka, vilja och känna lust till och behov av lärande och kompetensutveckling under hela sin skol-/arbetsdag och hela sitt liv.

– långsiktigt, demokratisk och strävande efter att dynamiken, och lärandet, i mötet mellan människor med lika eller olika kunskapsbakgrund ska få så stor plats som möjligt. Det betyder också att vi måste öppna skolan för kunskap och kompetens som genererats i helt andra sammanhang.

– självförsörjande på lärande! För att hushålla med de resurser vi har bör vi på ett medvetet sätt använda oss av oss själva i lärandet. Det är rimligen ett stort resursslöseri att inte på ett strukturerat sätt ta tillvara den kunskap som redan finns hos eleverna, lärarna och i vår närmiljö och se till att den kommer så många som möjligt till godo. Vi skulle kunna kalla det för närodlad kunskap! Och det fina är att i en digitaliserad värld är också närodlad kunskap global!

Och för den som vill ägna sig åt att slå andra i huvudet är det naturligtvis fullt möjligt att smula sönder mina tre ovanstående punkter och hävda att det mest är innehållslösa floskler, men det är en inte särskilt hållbar strategi, så fundera istället på vad du vill fylla ditt hållbara lärande med. Hur gör vi, rent konkret? Vad ska vi riva, vem ska börja och hur ska vi organisera för att på riktigt skapa hållbart lärande för alla i skolan?
Jag lovar att återkomma med mina tankar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s