Till minne av Siv

IMG_3602I morse landade min blick på ett namn jag kände igen bland dödsannonserna i tidningen. Min gamla historia-lärare från gymnasiet hade gått bort, över 80 år gammal. Jag sänder en tanke till hennes familj, och tänker att hon måste ha lämnat många kärleksfulla spår efter sig till sina nära, med tanke på att hon som min lärare i tre år satte så djupa avtryck i mig.
Det är nyttigt att reflektera kring sin egen skolgång då och då. Inte för att använda den som en måttstock på huruvida skolan nu är bättre eller sämre, utan för att närma sig de känslor som säkert många av dagens unga elever också härbärgerar. Känslor högt och lågt. Osorterat och rörigt.

 

Min gymnasietid var just så där. På ytan målmedveten lite kaxig, duktig flicka, på insidan ängslig med dåligt självförtroende och tusen förvirrade tankar om vad jag ville med mig själv och mitt vuxenliv. Jag tror att Siv såg allt det där. Hon hade förmågan att se igenom skalet och, utan att hon nånsin pratade med mig om mig (mina gymnasielärare gjorde inte det över huvudtaget, vill jag minnas. Det var ämnesundervisning i  högt tempo med höga krav) så pratade hon ändå med mig om mig – genom de uppgifter jag gjorde i hennes ämne. Jag har inte ägnat mina gymnasielärare så många tankar genom åren, förutom just Siv. Henne har jag tänkt på ofta, faktiskt varje gång jag skrivit texter. Det var nämligen Sivs ord som tog mig igenom mina plötsligt uppkomna och väldigt starka tvivel på om jag verkligen kunde, och skulle ägna mig åt, att skriva.

-Det här är något av det bästa jag läst. Så sa Siv om mitt specialarbete i trean. Ett arbete om mina egna hemtrakter på vikingatiden, i sagoform. Det fanns något i mig redan då som ville utmana konventioner. Artonåringen ville skriva en saga, och illustrera den själv, istället för att skriva en konventionell faktatext. Trettiofemåringen gjorde knappt tjugo år senare samma sak i en B-uppsats på universitetet, mötte mycket tveksamhet (formen var uppenbarligen minst lika viktig som innehållet) men fick igenom den med högsta betyg. Tack Siv!
Den där sagan var säkert inte det bästa Siv läst. Den är långtifrån det bästa jag läst såhär tjugofem år senare (huvudperson hette Hledjolf, bara en sån sak!), men Siv pratade i det ögonblicket med mig om mig, vilket var exakt vad jag behövde. Jag minns inte vad, men jag är helt övertygad om att hon tillsammans med den där strålande stjärnan också gav mig konstruktiv feedback, för vad jag minns tydligt är hur jag med stort engagemang skrev om och förbättrade texten på min Brother-skrivmaskin med utbytbart raderband.

Lärare har tusen och åter tusen strålande stjärnor i sin ägo. Ibland tror jag inte ens att de är medvetna om att de faktiskt delar ut dem generöst till sina elever. Ibland vet de exakt vad de gör, till vem de ger en strålande stjärna och varför precis i det ögonblicket. Siv gav mig en strålande stjärna. Medvetet eller omedvetet, det saknar betydelse. Vad som betyder något är att den där stjärnan fortfarande lyser upp min väg.

Tack Siv. Jag tror att du är en strålande stjärna på himlen nu.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s