Skolan i en ultradigital nutid

Denna text är också publicerad i nättidningen Gränsbrytning nr 7/13. Gränsbrytning hittar du här: http://gransbrytning.se/

Vi pratar om att skolan och dess urinvånare (lärare och skolledare) måste flippa klassrum, öppna dörrar, samarbeta, bedöma för lärande, bygga relationer… Vi läser John Hattie och Dylan Wiliam och många andra skolforskare som säger i princip samma sak: lärande är sociokonstruktivistisk. Det händer när en individs världsbild möter en annan individs världsbild och någon form av reflektion sker. Utgångsläget är en relation och effekten är utveckling.

Och så trillar vi likt förbaskat ner i den gamla klosterskolegropen gång på gång.
”Läraren ska kunna mer än eleven”. ”Läraren ska katederundervisa och både ställa frågorna och kunna alla svaren”. ”Endast så får läraren tillbaka den auktoritet som hen borde ha”.

Skolan är uppbyggd utifrån en klassisk makthierarki; den som vet mest bestämmer och sätter agendan. Men skolans, liksom det omkringliggande samhällets stående triangelform med en ledare på toppen och massan i botten är i realiteten död. Överkörd och massakrerad av ett konstant kommunikativt trådande på tvärs i systemet. Ingen vet längre mest. Kunskapen är gratis och tillänglig för den som önskar. Auktoritet ersätts med legitimitet. Respekt får den som kan navigera, sortera och kommunicera.

På TEDx Södertälje (finns snart att se på nätet) i början av april talade nätfilosofen Alexander Bard om detta ultradigitala samhälle, och mer än sannolikt är det inte bara framtiden utan nutiden han beskriver. Ett samhälle där ”alla” faktiskt med självklarhet kommunicerar med varandra på tvären i hierarkiska strukturer och där förlorarna är de som idag kontrollerar dessa strukturer, samhällets ”grovmaskiga noder” enligt Troed Troedsson i Gränsbrytning nr 4/13.
Men den plats och samhällsfunktion som har till uppgift att organisera för just lärande och utveckling kommer sannolikt att vara den plats där möjligheterna i den uppochnervända samhällsstrukturen allra sist får genomslag.
Det som nämligen är på väg att hända är en skiktning inom skolväsendet, där de som nyttjar ett utökat kollegium via sociala medier just nu i hög fart rusar ifrån dem som inte gör det. Inte för att det digitala användandet i sig är så speciellt, utan för att samtalen som förs på digitala ytor sker tätare, är intensivare och går så oändligt mycket fortare än de som sker i fysiska möten människor emellan.

På nätet; i bloggar, på facebook och twitter, finns en stor mängd lärare och skolledare som delar, diskuterar och debatterar. Generositeten är stor och frågorna som utmanar deltagarna i samtalen att tänka lite nytt, lite annorlunda eller bara en gång till finns i överflöd. Men andelen lärare som deltar i samtalen är försvinnande liten i relation till den stora massa skolmänniskor som inte alls rör sig på dessa ytor.
Därför riskerar skolan att, likt en maskin där vissa funktioner beckar igen medan andra välsmort rullar på, skära ihop fullständigt. Alltså inte i första hand av det yttre tryck och misstroendevotum som nationell skolpolitik och nyhetsmedia generöst bidrar med, utan av slitningarna i det vardagliga interna lärandet när kollegor plötsligt inte längre talar samma språk.

För om man ser lärande som en sociokulturell företeelse är samtalen av avgörande betydelse för utvecklingen. Det reflekterande samtalet, som hjälper individer och grupper att belysa sina egna och andras frågeställningar är epicentrum. Samtalet mellan elever, samtalet mellan lärare och elev, samtalet lärare emellan och samtalet mellan lärare och ledning är skolutveckling – under förutsättning att det med viss regelbundenhet ställs frågor som tvingar deltagarna att vrida ytterligare lite på sin egen förståelse. Och dessa frågor ställs – det gäller bara att vara där och fånga upp dem!

Fokus i skolforskningen är, som beskrevs i artikelns inledning, intensivt inriktad på hur lärare kan och bör ta hjälp av digitala verktyg (precis som man kan och bör ta hjälp av andra verktyg och lärmiljöer som skog, stad, arbetsplatser, bibliotek..!) för att göra undervisningen mer relevant, mer inkluderande och mer motiverande för eleverna.
Inte lika ofta diskuteras hur lärares lärande ska ske. Var blir läraren påfylld? Hur och var reflekterar man kring sin egen undervisningspraktik? Hur bra vi än gör arbetslagsmötena på skolan; räcker de? Är twittrandet och facebookandet och bloggandet accepterat som ett professionellt samtalande av samma dignitet som ämneslagsmötet eller skolkonferensen?
Det är en avgörande faktor för skolans legitimitet att det finns en tillräckligt stor andel lärare och skolledare, en kritisk massa, som för ett levande och intensivt samtal om skolans form och innehåll. Med varandra och med ett utökat kollegium där fler perspektiv kan lyftas och fler frågor ställas.

I en ultradigital nutid måste skolans urinvånare förstå att de egna lärande samtalen är enda vägen att möta elevernas framtid.

Annonser

One thought on “Skolan i en ultradigital nutid

  1. Roligt att vi båda skrivit i Gränsbrytning! När det gäller deltagandet i digitala diskussioner så är min erfarenhet rent generellt att det är en minoritet som tycker om att engagera sög i diskussioner. Det är som getingarna kring saftglaset. Att det är så många fler som inte är där men det spelar ingen roll varken för getingarna som njuter av saften eller människorna som vill döda getingarna.
    Att få en avgränsad grupp, t ex ett arbetslag eller en styrelse att dela med sig är en helt annan utmaning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s