Dumhuvudmannen – det är jag det!

Reflektionstid. Scannar igenom twitter, facebook och intressanta bloggar, hoppar kors och tvärs i sajberspace för att följa spännande trådar. Så hamnar jag i ett blogginlägg av Roger Fält, ombudsman på Vision. Hans självkritiska och reflekterande text om jobbet på Skolkontoret är minst sagt läsvärd och sätter igång så många tankar hos mig!

http://rofalten.bloggo.nu/Skolkontoret-pa-andra-vaningen/

Skolkontoret jag jobbar på ligger på femte våningen. Där diskuterar vi strategier och framgångsfaktorer, samlar och analyserar resultat och möter upp politiska utspel och visioner. Planerar möten och fortbildningar. Jag jobbar alltså för huvudmannen. Fast allt oftare får jag en känsla av att jag och mina kollegor snarare identifieras som ”Dumhuvudmannen”. I många debatter, bl a kopplade till UR:s serie ”Rektorerna” och diverse fackliga utspel, ifrågasätts just ”skolkontorets” roll. Rektorerna har ett statligt reglerat uppdrag, skolan har en läroplan och en skollag att följa, vilken nytta eller funktion fyller egentligen det kommunala skolkontoret? Är det inte bara en onödig bromskloss, ett maktkåt kontrollfreak som stör och förstör en naturlig och dynamisk skolutveckling? En Dumhuvudman, helt enkelt?

Tro mig, jag brottas intensivt med detta. Ingen människa vill väl känna att hen mest är ivägen eller att det hen gör är helt onödigt och meningslöst, kanske till och med skadligt? Ändå har vi Skolhuvudmän. Också de med ett statligt reglerat uppdrag.

Jag tänker att det på ett sätt är så oerhört enkelt. Precis som när läraren skapar förutsättningar för lärande och utveckling hos eleverna i klassrummet är det en rektors uppgift att skapa förutsättningar för lärande och utveckling hos lärarna, och en huvudmans uppgift att skapa förutsättningar för lärande och utveckling hos skolorna som system. Ibland handlar det om att peka ut en viss riktning. Ibland handlar det om att ställa rätt sorts frågor. Vad det INTE handlar om är att den som jobbar på Skolkontoret skulle vara smartare eller bättre än den som jobbar i klassrummet. Det handlar om olika kompetenser och olika nivåer, men inte nödvändigtvis hierarkiska nivåer, utan snarare logiska nivåer, som skalen på en lök.

Försök se ett pussel genom att bara titta på en pusselbit. Inget mönster, inget system. Varje pusselbit är helt avgörande för helheten, men bara den som tar ett steg tillbaka, skaffar sig distans till helheten, kan se mönstret.

Och på ett annat sätt är det förstås lika oerhört svårt som det är enkelt. Hur kan jag ens tro att jag ska förstå och därmed påverka och förändra skolans vardag när jag inte befinner mig mitt i den utan sitter på ett kontor fem våningar upp i ett glashus? Är jag (dumhuvudmannen) inte mest en klämd åsna mellan politiska beslut som jag måste följa och genomdriva i praktiken (även när jag inte tror på dem), och den verkliga skolan, den som pågår i klassrum och idrottshallar, på skolgårdar och rektorsexpeditioner? Varifrån får jag min legitimitet (legitimation får jag bevars aldrig, för jag är inte ens behörig lärare, o hemska tanke!) och min kunskap? Är jag ett filter, en tratt, en ödsligt skallande megafon, en diktator, en plånbok, en lallande idiot…?

Eller är jag kanske en möjliggörare? En katalysator? En sorterare som håller borta drivor av välvilliga aktörer som alla har svaret på hur skolan ska lyckas? Ett spamfilter som deletar eoner av mejl och telefonsamtal som annars skulle hamnat direkt i rektorernas överfyllda brevlådor? En samtalspartner och en critical friend?

Kan man styra och leda och samtidigt tjäna? Jag tänker att min roll handlar oerhört mycket om att skapa förutsättningar för… Att ställa frågor, att skapa arenor… Vad är det värt att någon har överblick?

Och, för att ställa frågan på sin spets: om inte den kommunala (dum)huvudmannen fanns, vad skulle vi ha istället? En statlig skolhuvudman? Visst, en sån enkel och oerhört viktig fråga som skolpengen skulle antagligen vara enklare att lösa då. Lika för alla, ingen kommunal budget som sätter likvärdigheten för eleverna ur spel. Men nog måste det också i ett förstatligande av skolan-scenario finnas någon form av mellanlager mellan Jan Björklund och rektor Johansson? Som sorterar, tolkar och iscensätter politiska utspel och visioner. Typ Skolverket alltså. Men tillgängligt för landets tusentals rektorer som kanske inte riktigt skulle veta vem de ska vända sig till. Skolverket skulle sannolikt få kraftig växtvärk…

Så jag brottas vidare med mina tvivel och min känsla av att jag faktiskt har ett ganska viktigt jobb. Hämtar näring i de utvecklingsgrupper och nätverk jag ägnar dagarna åt att kratta för. Ser det som min uppgift att vara inte bara critical friend och spamfilter, utan den som regelbundet tar ett steg tillbaka och se alla pusselbitarna, för att genom ett formativt arbetssätt hjälpa och stödja dem att hamna rätt i helheten.
Advertisements

One thought on “Dumhuvudmannen – det är jag det!

  1. Oh wow – så bra skrivet Ingela!
    Efter gårdagens möte med dig, så känner jag definitivt att Du är en critical friend, den där som inte jamsar med och bara säger ja och amen, utan som medvetet och omsorgsfullt i önskan att bidra till utveckling, bidrar med din syn på saker och ting, som kan ge tankespjärn och leda vidare.
    Du är, i sanning, rätt kvinna på rätt plats. Sen hur och var just den platsen ska vara organiserad, ja – det löser sig nog, när vi tillsammans fört än mer multilog kring de övergripande frågorna av samhällelig varför-karaktär!!
    Fortsätt att katalysera och agera i formativ anda – det behövs!
    /Helena, initiativtagare #skolvåren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s