Läktarcoacher

I klungan av läktarcoacher på tolvåringarnas match.
Medelåders Män med Mycket starka röster, som oavbrutet kommenterar och ”coachar” killarna på isen. ”In i mitten / rätt sida / backa HEEEEM / åk SKRIDSKOR / men vaf… / gå på KROPP / åk och BYT, för f-n”…

Ja, ni har säkert hört dem. De är experter på allt. På hockey i allmänhet och på sina egna söners skridskoåkning, klubbföring och mentala status i synnerhet. Och det kanske de är. Ingen känner sitt barn så väl som en förälder, är ju en befäst sanning. Och flera av dem har förstås en bakgrund som hockeyspelare (i en gärdsgårdsserie tidigt 80-tal, kanske, men vaffan, de KAN hockey) så visst, de har säkert rätt i mycket av det de ser och kommenterar. Men det vore trevligt om de kunde HÅLLA TYST nångång.

Därför att; på andra sidan rinken, en tränare som har en idé och en plan för matchen. Som, på sin fritid, många timmar i veckan jobbar med killarna, som lag och individer, för att de ska utvecklas som spelare och människor och för att de, i ”skarpt läge” ska fungera som ett lag. Vid byten och avblåsningar sitter han på huk framför spelarna. Klappar om dem och visar på tavlan hur han vill att de ska åka, tänka, spela. De är ju inga röststyrda maskiner, och ingen kan på allvar tro att en hockeyspelare som inte tänker själv blir en bra hockeyspelare, utan tränarens mål och ambition är att varje kille ska utveckla sin egen förståelse för spelet, sin roll i laget, sina styrkor och svagheter. Han uppmuntrar och peppar, och i allt han gör är det den gemensamma prestationen som är viktig. Laget. Ishockey är en lagsport, visserligen med stort utrymme för individuella prestationer, men utan ett lag är en hockeyspelare inte mycket att hänga i julgranen…

Så vad händer i tolvåringens huvud när han kör sina 50 sekunder på isen?
I det ena örat har han tränarens ord, bilder och axelklappar, i det andra har han sin farsas röst. Hela tiden. ”In i mitten / rätt sida / backa HEEEEM / åk SKRIDSKOR”…. Blicken han ger sin farsa på läktaren säger allt och skär i mitt hjärta. ”snälla pappa, var TYST”. För vem ska han lyssna på? Hur ska han få en möjlighet att genom att lyssna på sig själv upptäcka vad som är rätt, smart och bäst för laget? Och i den upptäckten, tillsammans med sina lagkompisar, växa som hockeyspelare och som människa.

Läktarcoacherna vill naturligtvis sina barns bästa, det tvivlar jag inte på. Men alldeles för ofta vill dom det mer än vad som är hälsosamt. Det är respektlöst och kontraproduktivt att stå där och gapa.
Är det för mycket begärt att önska sig ett enkelt ”heja!” ?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s